Hem

Vänner på nätet


SAU

Stockholms Frikyrkoråd

Sjukhuskyrkan

Alliansmissionen

Bilda

Crossnet

Skarpnäcks stadsförvaltning

Söksida

Sök


Ingmar Bergman 100 År!

EXISTENTIELLA PERSPEKTIV PÅ EN FILMARES LIV

Hela 2018 har varit ett jubileumsår - det så kallade Bergmanåret. Det har märkts inom teatern genom varierande uppsättningar på Dramaten. SVT har visat såväl nytt dokumentärt material som repriser av Marie Nyreröds samtal med Ingmar på ålderns höst. På bio har flera av hans filmer fått nypremiär. Extra kul har Bergmanpodden på Sveriges Radio varit som undertecknad följt under året. Där har det dryftats både högt och lågt med kända kulturpersonligheter. Säkert kommer detta intresse fortsätta även efter 100-årsfirandet. Bergman verkar ju ständigt vara aktuell, inte minst genom nytolkningar av hans verk via allt från feministisk Bergman-festival till helt nya tolkningar på dans- och operascenen. Man må tycka vad man vill om Bergmans produktion. Men de flesta är överens om att IB oupphörligt fascinerar i sin gestaltning av tro och tvivel, de djärva kvinnoporträtten och i psykologiska dramer. Jag har tidigare skrivit en något kortare krönika om Bergman och tron. I denna fortsättning går jag vidare på temat, med lite distans i tiden och med vissa utvikningar.

Själv upptäckte jag på något märkligt sätt denne regissör i tidiga tonåren. Av en slump råkade jag hamna framför ”Scener ur ett äktenskap” i TV-soffan med min mamma (jo, det är sant!). Visst var serien pratig och invecklad men någonstans fanns en historia om vuxnas komplicerade relationer som jag inte kunde slita mig från. Kanske en föraning om mitt eget vuxenblivande? 

Den tidige Bergman

Bergman föddes 1918 i ett prästhem. Hans biografi är välkänt allmängods eftersom han skrivit om hela sin uppväxt och dessutom låtit episoder sippra in i ett stort antal filmer. Jag tycker mig kunna se att hans privata liv i mångt och mycket löpte parallellt med filmernas teman och de uttryckssätt han experimenterade med i dem. Ett exempel! Redan tidigt formades Ingmar av pappans kristna kyrka. Men samtidigt pågick egna troskriser i hans inre. Således är det svårt att inte se en mycket ung Bergman i scener när ​​​​​den lille pojken svär i ”Fanny & Alexander”. Ingmar har också berättat att han i ett häftigt vredesutbrott i tonåren brottat ner sin pappa och rymt hemifrån. Man kan fundera på om händelsen inspirerat scener i filmer som ”Vargtimmen”. Kanske har Bergman på så sätt velat skapa en självbiografisk version av Jakobs brottning vid Jabboks vad eller Jobs teodicé-uppgörelser (”Hur kan Gud vara god och allsmäktig när världen ser ut som den gör?”).

Redan i slutet av 1930-talet steg Ingmar in i teatervärlden. På 1940-talet provar han sig fram inom det ännu relativt unga filmmediet. Jag tycker dock inte man märker så mycket av djupa trosfrågor i dessa tidiga Bergman-produktioner. Men under 1950-talet får filmerna en allt mer existentiell prägel med en slagsida åt det specifikt kristna hållet. I takt med detta ökar paradoxalt nog Bergmans popularitet. Jag misstänker att en bidragande orsak var att regissören blandade in för sin tid vågade nakenscener! (Men när man ser sådana omtalade klipp från t ex ”Sommaren med Monika” idag har jag svårt att tro att ens den kyskaste kyrkobesökare skulle höja på ögonbrynen…). 

Existentiell medelålderskris

Bergman var knappt 40 fyllda när han gjorde den mycket älskade ”Smultronstället” om en åldrande professors sista livsresa med Döden som färdkamrat. Samma år (1957) kom också den kanske mest kända filmen, ”Det sjunde inseglet”. Den har för alltid skapat en ikonisk bild av den svartklädda Döden som med vitmålat ansikte spelar schack med Människan. En scen som sedermera ofta parodierats i sketcher på temat ”Jag är döden”! Bergman hade inspirerats av en kyrkmålning i Täby. Men samtidigt är
filmen mest en egen uppgörelse där Bergman sagt sig blivit ”botad” från sin
Guds- och dödsångest. Efter en rutinoperation upplevde han sig försvinna bort och kunde efteråt konstatera att ”inget hände”. Detta medeltida äventyr mynnar således ut i föreställningen att det finns inget att vara rädd för och att det jordiska livet och kärleken övervinner allt.

Ganska snart fortsatte Bergman i liknande fotspår i och med den grymma medeltidsballaden ”Jungfrukällan” samt ”Djävulens öga” (båda 1960). Sedan följde den s k ”Guds tystnad”-trilogin (ett epitet som han värjde sig emot och menade att teologer och kritiker skapat i efterhand för att etikettera honom). ”Så som i en spegel” (1961) gestaltar gudsbilder som bryter och bänder. "Tystnaden" (1963) sägs handla om just Guds frånvaro i världen. ”Nattvardsgästerna" (1963) skildrar kampen hos en tvivlande landsortspräst. Lite förenklat kan man skönja en linje från en krackelerad gudsbild över till Guds tystnad och till slut uppgörelsen där Gud inte finns i ontologisk mening utan bara som föreställning, tradition eller snuttefilt. 

Det är märkligt att reflektera över att några av Bergmans djupaste och mest ”religiösa” filmer kom i början av 1960-talet och samtidigt renderade honom Oscars-statyetter medan köerna till biograferna ringlade långa. Detta i en tid då ateismen var på ​​​frammarsch i såväl kommunistvärlden som i det sekulariserade väst. Det var inte populärt under Hedenius och Tingstens 1950- och 60-tal att prata offentligt om kristendom. Kyrkans tro tillhörde det förgångna och den gamla tiden skulle med folkhemstankar byggas bort. Dessutom betraktades teologi och trosfrågor som något borgerligt och opassande för vänster- och kulturradikala. Visst kan man förmoda att publiken hade blandade motiv och att en ny Bergman-film blev en snackis på stan p g a rykten om kittlande erotiska framställningar. Men säkert lockade också de stora livsfrågorna. Kanske uppfattades Bergman som djärv, tilldragande och tidlös för att han vågade bli personlig och dryfta existentiella frågeställningar som inte ens paret Myrdal och andra effektivitets-ivrare kunde sopa bort. En regissör som Woody Allen med judiskt påbrå har vittnat om att det var julafton – eller kanske Chanukka? – varje gång det släpptes en ny Bergman-film. En annan, Martin Scorsese, hade katolsk bakgrund och gick i tankar på att bli präst som ung, men blev inspirerad av Bergman att istället välja filmbanan. Extra intressant blir detta resonemang när vi idag kan konstatera att Bergmans alster överlevt in i vår tid – i viss mån mer än den politiska plakatfilmen från 60-talet. Den känns ofta mossig och daterad medan Bergmans filmer tack vare sin tematik håller att se också på 2000-talet. Jag var själv exempelvis på Dramaten för ett par år sedan och såg teateruppsättningen av ”Scener ur ett äktenskap”. Bredvid mig satt ett gäng gymnasister och gapskrattade igenkännande åt den svarta humorn i relationsbataljerna. Bingo!  

Försoning på ålderns höst

Under 1970-talet och framåt fortsatte Bergman varva teman som kärlek, psykologi och konstens betydelse, ofta med insprängda referenser till tro och kristendom. Exempelvis skvallrar en titel som ”Ansikte mot ansikte”  (1976) om beroendet av 1 Korintierbrevet 13. Bergman avslutade officiellt
sin långfilmskarriär med ”Fanny & Alexander”(1982). Där tog han ut
svängarna rejält och, trots många religiösa inslag från både judendom och
kristendom, anses den vara ett av hans mest lättillgängliga och älskade verk. Ungefär som att han ville visa: ”Titta, jag kan vara rolig och underhållande också mitt bland teologiska spörsmål!".

​​En passus: Det sägs märkligt nog att ”Scener ur ett äktenskap” inspirerade
till första stora tvåloperan, långköraren ”Dallas”. Av den anledningen var
detta Bergmans favoritserie under lång tid och man fick inte fick störa honom när han bänkade sig framför TV:n. Tydligen ska han också som gammal på motsvarande sätt ha upptäckt något intressant i ”Sex and the City”. Se där, ännu en av alla dessa Bergman-paradoxer! 

Med detta sagt tycker jag ändå mig kunna se att Bergman blev allt mer ”kristen” ju äldre han blev – om än i vidare mening. Det var som att han, inte minst i sitt manusskrivande, var mogen att ta tag i frågorna på allvar. Kanske hade han bearbetat många av sin extrema neuroser och börjat hitta fram till en försonlig inställning och orkade ta upp trosfrågor i ett nytt och lättare ljus. Låt oss ta några exempel. 

När Bergman slutade göra långfilmer på 1980-talet ägnade han sig sedan bl.a. åt självbiografiska böcker om sig och sina föräldrar samt gjorde ett flertal TV-uppsättningar. Ett sånt exempel är fina ”Enskilda samtal” som spinner runt teologiska och själavårdande teman. Inför filmatiseringen ska Bergman ha sagt ungefär så här till Liv Ullmann: ”Den kan du få filma för du har ju en mer konventionell gudstro än jag, så det borde passar dig bra”. 

Mot slutet av sitt liv sommarpratade Ingmar Bergman 2004 i radions ”Sommar”. Han ställde frågan:”Varifrån kommer musiken?”. Tydligen har Sveriges radio aldrig fått så många brevsäckar som då. Frågan slog uppenbart an en djup sträng hos många. Bergman sade sig sedan länge ha förlorat en traditionell gudstro men hade kvar tron på människan och musiken. Inte minst Bach som ju ”spelar fyrhändigt med Gud”. I ett annat samtal med Erland Josephson berättade Ingmar att tanken på att aldrig
få återse sin älskade hustru Ingrid efter döden var outhärdlig. Det måste
finnas något bortom det vi kan se. Musiken hjälper oss att förnimma detta och skapa tröst under jordelivet. Och med åren verkar musiken – såväl som konsten i stort – ha varit en av hans viktigaste ingångar till en religiös
föreställningsvärld. Vi vet också att han redan tidigt i karriären kopierade
Bach som på sina partitur skrev ”SDG” (Soli Deo Gloria - Endast åt Gud
tillkommer äran). Bergman tog efter denna rutin på sina filmmanus. Man kan fundera på om det fanns spår av dessa tankar sent upp i åren… 

Under Bergman-året gavs mängder av böcker ut. I en av dem, ”Ofilmat, ospelat, outgivet” (redaktör Ingemar Karlsson, Norstedts), finns ett synopsis sparat som nu för första gången publiceras. Det rör sig om ett utkast till en film som aldrig blev av. Tro det eller ej, men planerna var ganska långt framskridna efter ett besök av katolskt-italienska finansiärer att låta Bergman filma det som sedermera kom att bli ”Jesus av Nasaret” – mastodontserien som SVT visat vid påsk. Vad hade det kunnat bli av detta tänker jag? En helt annan film än påsk-filmen definitivt. Särskilt som Bergman ville stanna kvar på Gotland och låta Visby ringmur vara stand-in för Jerusalem och sundet vid Hammars bli Gennesarets sjö… 

Bergman och framtiden

Själv har jag gjort en motsatt resa än Bergman, prästsonen som sedan skulle slå sig fri. Jag är uppvuxen i ett ganska typiskt svenskt hem där man helst inte pratade personligt om tro och religion. Det var för privat och ingen vill riskera bli betraktad som ”religiös”. Men i tonåren började frågor om livets mening väckas hos mig. De klassiska frågorna - Varifrån kommer jag? Vad gör jag här? Vart är jag på väg? - blev levande. Film blev för mig ett redskap att bearbeta dessa existentiella frågeställningar, något jag fortsatt jobba med i mitt skribentskap. Och där möts mina vägar med Bergmans. Jag har sett det allra mesta av hans ganska ojämna produktion. Givetvis de stora klassikerna men också de mer undanskymda TV-filmerna eller de för televisionen filmade pjäserna. En av mina favoriter är faktiskt inte särskilt ”andlig” och kanske inte heller en av hans allra största filmer: ”Höstsonaten” (1978). Ingrid Bergman (ej släkt) och Liv Ullmann gör upp i sin ansträngda mor-dotter-relation. Vi är många som kan känna igen oss allmänmänskliga teman som behovet att lufta år av instängdhet och öppna upp för försoning. 

För att summera: Man må tycka vad man vill om Bergmans filmer. Och likaså hans privata, stormiga liv med många fruar och försummade barn. Men det är svårt att förbi se hans roll i svenskt och internationellt filmlandskap. Det krävs mod och engagemang att våga lyfta frågor om Guds existens och karaktär, ja själva meningen med livet, när andra hellre velat se politiska pamfletter eller kommersiella actionkomedier. Otvivelaktigt har Bergmans filmer inspirerat – eller skapat motstånd – hos många filmmakare ända in i vår tid. Och även om han ofta förnekade tron på en översinnlig makt så lyste det i hans filmer genom ett djupt liggande behov av att tampas med ångest, samvete och försoning.  

Jag rekommenderar också ”Rastlös sökare och troende tvivlare: existentiella frågor i filmer av Ingmar Bergman” av Caroline Krook (Verbum, 2017) för fördjupad och vidare läsning.

Samtalet – och filmtittandet – fortsätter… 

Carl-Johan R Freed

Tillbaka

Skarpnäckskyrkan | Tel: 08-724 20 40 | Gatuadress: Skarpnäcks Allé 31
E-post: kontakt@skarpnackskyrkan.se