Hem

Vänner på nätet


Allianskyrkan i Älta

Dagen

Diakonia

SAU

Stockholms Frikyrkoråd

Sjukhuskyrkan

Alliansmissionen

Söksida

Sök


Florence Foster Jenkins

USA 2016, Regi: Stephen Frears (SF)

Att säga som det är – eller inte 

Den sanna historien om Florence Foster Jenkins, en rik arvtagerska i New York som drömmer om att bli en stor operasångerska. Trots sin totala avsaknad av musikalitet och sångförmåga kunde den amerikanska "sopranen" bekosta sin sångkarriär och grammofoninspelningar tack vare sitt arv. Hennes sista konsert framfördes på New Yorks ledande scen - Carnegie Hall - drygt en månad före sin död 1944.

Jag erkänner att det är oupphörligt fascinerande att skåda en sådan total brist på självinsikt. Men samtidigt vackert och rörande eftersom Florence också ”skyddades” in i det sista från den bittra sanningen och tilläts leva kvar i den värld där hon faktiskt kunde glädja sin publik. Jämför med dagens ”Idol”, ”Talang” och allt som läggs ut på Youtube. Den nya demokratiska teknologin är inte alltid till välsignelse för örat och ögat. Inte heller den omedelbara obarmhärtighet och hårdhet många möts av. Det som är skört och brustet blir bara något att skratta åt. Framträdandena som kunde blivit något ömt blir därför i slutändan bara något tragiskt och patetiskt. Florence Foster Jenkins besparas dock moderna kommentarsfält och dess elakheter.

Sedan kan man givetvis fundera på hur pass äkta och ärligt skådespeleriet runt henne egentligen var. För trots sina pengar skulle hon inte kunnat ha en karriär utan de människor runt omkring som förstärkt hennes idéer, antingen gjort i något slags kärlek eller utifrån mer krassa motiv då man inte vågade protestera p g a risken att få sparken - eller att man helt enkelt var för feg för att såra. Visst kan sanningen verkligen befria, men då måste den sägas av någon som älskar en och vill en väl. Florence omgivning valde dock tystnadens väg i något slags sympati.

Detta hade varit en omöjlighet idag. För nu lever vi i en tid med en så uppenbart skadeglad publik som dessutom gärna upphöjer sig själv i sina jämförelser med ”Biggest loser”- eller ”Lyxfällan”-deltagarna (”Så illa är inte jag i alla fall. Hur kan folk bete sig så här?”). Jag kommer osökt att tänka på Jesu möte med farisén som stod i templet och slog sig själv för bröstet. Ja, utan nutida fariséer hade krasst sett inte dylika program funnits. Tillägas bör, att det säkert också finns många med ärligt uppsåt också i nutid, tittare som själva kämpat och som verkligen hejar på deltagarna. Men oavsett, när verkligheten kommer ikapp så måste den få ta sin tid att smältas. Det kanske inte kan göras under loppet av några produktionsveckor. Och det måste finnas vänliga själar runt om som ”stötdämpare” när man misslyckas.

Frågan är hur kristna ska förhålla sig? Ser vi också i smyg dessa serier och förfasar oss samtidigt som vi själva slår oss för bröstet? Kan vi sätta stopp när skildringarna går över det anständigas gräns och mer liknar gamla tiders freak shows där funktionsvarierade skjutsades runt allt medan de ”normala” begabbade dem? Eller gläds vi åt ärlighet och sanning som befriar och åt människor som lär sig kämpa, att vara solidarisk med medvandrare och klara av team-work? Balansgången är svår. För nog behövs ibland ett mått av sanningssägande men ALLTID parat med omtanke. Ett tips! Alla sanningar behöver inte sägas hela tiden eller av vem som helst. En klok andlig moder sa till mig en gång: ”Ställ frågan till dig själv: Måste detta sägas? Av mig? Just nu?” Check! Kanske leder eftertänksamheten till att just jag inte ska säga något alls här och nu.

Tillbaka till Foster Jenkins. Visst har Hugh Grants yngre make en älskarinna och Florence är nog mest hans födkrok. Och visst är huspianisten och andra i entouraget rätt fega mot sin välgörare. Men maken verkar ändå älska sin fru och gör allt för henne. Och de andra hyser ändå ett slags märklig respekt för denna kvinna. Ja, de lever med ett slags dubbelhet – rätt långt från vår nutida svart-vita värld med ”gilla”-knappar eller ”hata”-grupper.

”Florence” ger oss viktiga lärdomar att tänka på i en tid av spänningar mellan å ena sidan ”Alla kan sjunga-körer” i en kyrka där alla får prova på, och å andra sidan kravet på perfektionistiska konsertframträdanden och proffs-lovsångare!

Carl-Johan R Freed

Tillbaka

Skarpnäckskyrkan | Tel: 08-724 20 40 | Gatuadress: Skarpnäcks Allé 31
E-post: kontakt@skarpnackskyrkan.se