Hem

Vänner på nätet


Sjukhuskyrkan

Alliansmissionen

Bilda

Crossnet

Skarpnäcks stadsförvaltning

Allianskyrkan i Älta

Dagen

Söksida

Sök


Greenleaf (TV-serie)

USA 2016-17, Regi: Clement Virgo m fl (Lionsgate)

En serie nästan omöjlig att värja sig mot 

Jag är inte van att recensera serier utan ser helst filmer eftersom jag tycker att serier tar för mycket tid och intrigen körs några varv för mycket. Men här är ett undantag. Därför är det lite av en utmaning att skriva om ”Greenleaf” efter att ha sett de första tretton avsnitten av en serie som än så länge mest omtalats i USA.

Många skådespelare tycker att de numera inte får kvalitetsroller inom filmbranschen. Därför går de mer och mer över till TV-serier. Inte minst många kvinnliga skådespelare som är trötta på chablonartade karaktärer menar att de i serieformatet får möjlighet att fördjupa sig i handlingen och utveckla en sammansatt karaktär. Denna utveckling har vi sett på senare år  allt mer i Sverige i serier som ”Modus”, ”Gåsmamman” och ”Innan vi dör” där karaktärsskådespelare tillåts ta ut svängarna och gestalta komplexa frågeställningar. I ”Greenleaf” möter dock inga kända ansikten men flera kommer säkert få ett genombrott. Serien är producerad av Oprah Winfrey som dessutom har en liten men avgörande biroll.

Frånskilda Grace återvänder hem från storstaden och mediebruset ”ute i världen”. Hon anländer med sin tonårsdotter till det stora pastorsresidenset i Tennessee. Hennes syster Faith har tragiskt dött och ska begravas. Den ”förlorade” dottern Grace stannar dock längre än hon tänkt hos den allsmäktige patriarken/pappan och pastorsfrun/mamman som styr och ställer i kulisserna - sitt fromma yttre till trots. Här bor även Graces syskon med respektive. Alla med sina problem och bekymmer. Men det märks först inte på den polerade ytan. De är väldigt lyckade och engagerade i pappa biskopens framgångsrika megakyrka/företag - med stora tillgångar både i folk och pengar.

Men allt är inte som det ser ut. Graces ankomst leder till att relationer skärskådas, maktpositioner vacklar, personliga problem läggs i dagen. Grace blir en katalysator. Motvilligt får hon profetrollen som omkullkastar vedertagna begrepp. Ska hon också bli den som bringar reda i oordningen med Guds hjälp? Klarar hon att stanna kvar och engagera sig? Tillåter hennes fiender och motståndare, även inom familjen, detta? Och ska församlingen bestå efter att varje sten har vänts? Namnet ”Grace” har en uppenbar dubbelbetydelse. Hon kommer och pekar på problem (trots att hon är långt ifrån syndfri själv). Men kanske är just detta ett Gudagivet tecken på nåd och början på en förändring? Visst är Grace ett slags tvivlande avfälling men egennamnet antyder också att hon är en öppen kristen som söker efter äkthet och sanning.

Även familjenamnet Greenleaf är mer än en tillfällighet. Det betyder ju grönskande blad och i Psaltaren 1 talas det just om att den som bidar Herren blir lik ett träd med blad som aldrig vissnar utan bär frukt i rätt tid. Men ironin är att familjen Greenleaf numera kan liknas vid ett träd vars grenar håller på att förtorka och vars rötter bildligt talat ruttnar. Något som även gäller den rent fysiska miljön: kyrkan som går mot förfall. Det är höst när Grace anländer, träden gulnar och man anar vad som ska komma. Men vi vet också att efter höst och vinter kommer vår. Död och uppståndelse hör samman. Det finns djup i denna teologi och jag misstänker att manusförfattaren Craig Wright möjligen själv har erfarenhet inifrån liknande sammanhang.

Varje avsnitt inleds till tonerna av Shirley Caesar’s ”Satan, we’re gonna tear your kingdom down”. Bilder från raskrigens dagar till nutida USA rullar förbi. Det originella med ”Greenleaf” är att nästan bara svarta spelar alla roller. Tror aldrig detta utförts så pass konsekvent förut och kommenteras aldrig utan bara tas för givet. Effekten blir en spegel för både vit och svart där man kan se hur majoriteten ofta porträtterar sig själv på ett självklart vis (men sedan låter någon minoritet träda in för den politiska korrekthetens skull). Här råder alltså motsatta förhållanden – något man säkert har president Obamas regeringstid att tacka för. Om inte annat, se serien för detta omvända perspektiv! Det är nyttigt. Sedan kan man invända att alla är löjligt snygga, välklädda och vältränade. Men kanske är detta ett sätt att väga upp för alla de gånger vackra, vita personer haft givna huvudroller?

Däremot framställs personernas karaktärer mer realistiskt. Den berömda offerkoftan är inte påtagen och ingen framställs som perfekt. Det är knappast en smickrande bild som framträder men just därför blir ”Greenleaf” så fascinerande. Svarta och vita, kristna och hedningar – alla kämpar, oavsett om man vill följa Herrens vägar eller ej. Den ömtåliga rasfrågan spelar en underordnad betydelse. Brottningskampen rör istället allmänmänskliga motiv som äktenskapsproblem, barnlöshet, droger, penningbekymmer, sexuell lusta, maktgirighet… you name it. Allt finns här som brukligt i vanliga såpoperor men miljön är en afroamerikansk framgångskyrka. Rätt unikt skulle jag vilja säga! Trots yttre olikheter – hudfärg och rikedom – är det lätt att som tittare identifiera sig med personerna. Troligen reagerar somliga tittare och tycker att denna kombination är känslig. Men kanske är detta en medveten pedagogisk poäng för att uppnå ett högre mål i sin diskussion om tron och dess konsekvenser? Ingen kan ju rimligen etikettera ”Greenleaf” som rasistisk eftersom den är gjord av färgade i en svart miljö.

Det jag däremot kan undra över är målgruppen. Det finns säkert en marknad i USA för den köpstarka evangelikala medelklassen som gärna letar uppbygglig underhållning. Eller möjligen räcker det med ett allmänt intresse för dramatik och relationsförvecklingar i bästa Dr Phil-stil. Men hur är det ur ett svenskt perspektiv? Jag själv har behållning av den, och säkerligen mången frikyrkomedlem i Sverige. Men för majoriteten svenskar (och säkert många sekulariserade amerikaner) känns nog miljöerna rätt exotiska. En kristen praktik som bordsbön kan väl vara ok men teologiska samtal vid frukostbordet kan säkerligen av många kännas aningen apart. Generellt befinner vi oss rätt långt från Svenska kyrkan och mainstream frikyrklighet. Också för oss ”invigda” är mycket främmande och stundom svårt att känna igen sig i. Hur mycket mer då om man är kyrk-ovan. Detta smalnar av målgruppen väsentligt. Det blir lätt en beskrivning av ”de andra”, en subkultur man vet finns men inte har närkontakt med. Till syvende och sist krävs det alltså en hel del av tittaren som måste köpa premisserna och vara hyfsat öppensinnad. Å ena sidan tycker nog många fromma tittare att det inte sparas på krutet utan är väl profant och vågat. Å andra sidan kan det upplevas för andligt och konstigt för många sekulariserade som troligen inte begriper Kanaans tungomål (eller som tycker att dessa självrättfärdiga får skylla sig själva om de hamnar i klistret). Även översättarna har problem några gånger då t ex ”preacher” blir ”predikare” istället för det mer självklara ”predikant”. Oavsett vilket ”läger” man tillhör så får man ändå lov att beundra föresatserna – att visa aktivt troende människor utan att driva med dem och istället våga ta existentiella frågor på allvar.

Låt mig göra en utvikning här. I tidiga bibelfilmer som ”Simson & Delila” kunde man smyga in sexanspelningar eller trycka in actionscener i matinéfilmer om uttåget ur Egypten. Något man aldrig kommit undan med utan den bibliska täckmanteln. På liknande sätt beskrev P.O. Enqvist i ”Lewis resa” om väckelsepredikanternas målande skildringar om synden ute i världen. Just när det brände till gjorde man en vändning och lät Kristus gripa in i rättan tid. I ”Greenleaf” går man ett steg längre. Här möter oförblommerat församlingsproblem som maktstrider, intriger, pengahunger, oärliga motiv och predikan som maktutövning. Men också mer klassiska prov från den traditionella syndakatalogen: Man svär när man är arg, det dricks vin till maten och whiskey i soffan, här skildras flera sensuella situationer med otrohet och svartsjuka - ibland bokstavligen mitt i kyrkolokalen! Jag tänker: Att man vågar visa detta! Men någonstans är det bra för realismens skull. Många gånger när man velat vara verklighetstrogen i kristna dramer blir det mjäkigt och tafatt, omöjligt att ta på allvar. Men här får tittaren något att bita i. Jag tycker dessutom att man hela tiden ”håller sig” innanför gränsen och undviker snaskigheter. Snarare ges en inbjudan till tittaren att identifiera sig med personerna. Möjligheten till syndabekännelse kan leda till förlåtelse, försoning och upprättelse. Beskrivningarna är klart gammaltestamentligt influerade. När Israels folks synder exponerades öppet verkar Herren säga: ”Så här går det när man inte följer mig. Vänd om innan det är för sent!”. Men tyvärr är vi moderna kristna mer vana vid en light-variant av Nya testamentet med en snäll bild av Jesus och hans präktiga efterföljare. Så därför skaver det när hela den bibliska bredden förevisas. Författare som Kerstin Ekman, Sven Delblanc och nyligen bortgångne Torgny Lindgren har oftast tagit sin utgångspunkt i GT. För utan domen kan man inte se nådens evangelium. Även ”Greenleaf” påminner oss om att erövra denna bibliska helhet.

Ett annat frågetecken rör församlingens uppbyggnad. Vi har en enväldig biskop (självfallet en man!) som tillsätter egna familjemedlemmar att styra kyrkan likt ett familjeföretag. Egentligen är det bara ”the deacon board” – i svensk frikyrklighet närmast motsvarande äldste – som med sin halvt oinskränkta makt är de enda som kan utmana Ledaren. Ett upplägg som säkert sticker i ögonen på en del tittare. Men nog kan det vara nyttigt att inse att kyrkans organisationer ofta är relativ och kulturanpassad. I ”Greenleaf” befinner vi oss rätt långt från såväl svensk frikyrka med föreningskultur och en demokratiskt tillsatt styrelse som Svenska kyrkans kyrkopolitiker. Detta blir tydligt i seriens version av berättelsen om Jakob: Den i faderns ögon oduglige sonen gör allt för att vinna faderns förtroende genom att försöka bli upptagen i församlingsledningen. Men pappan nekar honom och låter istället älsklingsdottern Grace snabbt få en plattform trots att hon inte aspirerar på att predika. Detta till moderns förtret som hellre sett älsklingssonen Jacob få denna plats. Inte mycket till valberedning eller församlingsmöte här inte…

Ett tredje frågetecken är porträttet av en omåttligt rik pastorsfamilj med privatjet och överdådig lyx i huset fullt av uppassare. Tjänar man verkligen Herren eller Mammon? Jag anar en viss kritik av framgångsteologin. Men nog skorrar den lite falskt med tanke på producenten Oprah Winfreys egen miljardärstatus...

Men i rättvisans namn vägs en del av dessa invändningar upp av hur man skildrar goda sociala initiativ som insamlingar eller rejäla kristna aktiviteter som ungdomsläger. I och för sig tangerar man ibland det sektliknande (personerna verkar befinna sig fysiskt i kyrkans hägn hela tiden). Och nog är bönerna relativt ytliga liksom lovsången. Och de många (slitna) kristna fraserna vetter stundom åt det parodiska. Men den grundläggande äktheten i de troendes engagemang går ändå inte att ta miste på.

Varje avsnitt bär på en biblisk tematik där händelserna till slut vävs in i varandra ju längre serien framskrider. Det är omöjligt att värja sig, man vill se hur det ska gå även om man har en massa invändningar. Och intrigen klarnar med tiden. Detta är fördelen med serier som tar tid på sig att berätta och där det t ex inte står klart direkt vem som är ”good guy”-”bad guy”. ”Greenleaf” gör detta skickligt. En spänning byggs långsamt upp som gör att man vill fortsätta se hur det går för de personer man börjat följa.

Trots brister och en del frågetecken tycker jag nog att ”Greenleaf” ger en behövlig påminnelse om behovet av sund tro, personlig bearbetning och att förkunnare kompletteras med själavårdare. Oavsett om man befinner sig i en överdriven amerikansk väckelsemiljö, en kämpande svensk frikyrka eller en maktfullkomlig svenskkyrklig församling!

Generellt har serien fått helt ok omdömen i USA. Så pass att den fått en säsong två 2017 som jag i skrivande stund dock inte hunnit se. Men jag blir sugen. Kanske man som kristen aktivt bör hålla ögonen på Netflix och liknande tjänster? Det är nämligen tveksamt om någon svensk kanal vågar sig på att köpa in serien p g a temat och skådeplatsen. Men det vore intressant och dessutom modigt om någon ville testköra!

I USA har det länge gjorts kristna filmer och serier (inte bara Jesus-biografier utan även relationsdramer). Det är sällan de distribueras eller visas för en större publik i Sverige. Men på betalsajter tar man alltså steget fullt ut i en serie som ”Greenleaf”, vilket definitivt ger mersmak. Det ska bli spännande att hålla utkik efter vad som kommer framöver.

Carl-Johan R Freed

Tillbaka

Skarpnäckskyrkan | Tel: 08-724 20 40 | Gatuadress: Skarpnäcks Allé 31
E-post: kontakt@skarpnackskyrkan.se