Hem

Vänner på nätet


Bilda

Crossnet

Skarpnäcks stadsförvaltning

Allianskyrkan i Älta

Dagen

Diakonia

SAU

Söksida

Sök


Så ock på Jorden

Sverige 2015, Regi: Kay Pollak (SF)

Evangelium enligt Kay Pollack - igen 

Sällan har uppföljaren till en svensk film varit så efterlängtad. Megasuccén från 2004, ”Så som i himmelen”, väckte många känslor. Många träffades direkt i hjärtat. Men bland kritikerna fanns kristna som varnade för uppgörelsen med den kristna trons centrum. Somliga recensenter i profanpressen opponerade sig mot känslodravel och new age. Så hur funkar det nu i relation till originalet och det teologiska tankegods Pollak predikat tidigare? 

Handlingen tar vid där förra filmen slutade. Lena ska föda det barn hon väntar med musikgeniet Daniel som dog. Den store körledaren förlöste hela byn andligt och själsligt. Men nu är allt tillbaka till det gamla. Folk är misstänksamma och kivar. Snart är det dags för nyinvigning av den renoverade kyrkan. Lena åtar sig uppdraget och i spetsen för byborna bildar hon en kör och orkester i Daniels anda. Men kyrkorådet vill annorlunda – en högstämd variant av Händels Messias med pompa och ståt. Gissa vem som hittar på andra idéer… 

Givetvis hade jag höga förväntningar på ”Så ock på Jorden”. Trots teologiska invändningar mot föregångaren sveptes jag med av det filmiska: Stefan Nilssons musik, vackra norrländska bilder, färgstarka miljöer och övertygande skådespelarinsatser. Och visst, minnesgoda tittare kommer att känna igen sig också denna gång. Men jag måste erkänna att det mesta känns problematiskt i uppföljaren. Sånt jag kunde ha överseende med i ”Så som i himmelen” och som kändes spontant, naturligt och friskt, känns bara ansträngt och sökt i ”Så ock på Jorden”. Det börjar direkt i inledningsscenen. Prästen Stig får på fyllan hjälpa Lena att förlösa löftesbarnet Jakob. Klichéer staplas på varandra, otroliga händelsekedjor sätts igång och det osannolika blir paradoxalt nog ändå förutsägbart i Pollaks värld. Allt kan liksom hända! Och så fortsätter det filmen igenom. Ibland gränsande till det patetiska. Som t ex när vi ser övertydliga klipp mellan den glada countrysången på dansgolvet och den tomma, allvarstyngda kyrkan där prästen innan syndabekännelsen i smyg stärker sig med starkvaror vid altaret. Realistiskt? Skulle inte tro det. 

Ja, Pollak vevar på med samma tematik som i förra filmen. Likt en teologisk vettvilling hamrar han in sitt budskap om och om igen. Det ska inte råda något som helst tvivel vad Kay Pollak vill ha sagt. Det är uppgörelse med gammal statskyrkoproblematik, luthersk bekännelse och prästerskapet. Och inte minst den kristna trons centrum - behovet av försoning mellan Gud och människa. 

Visst är det positivt att kyrkan, trots all kritik, får vara en självklar mötesplats i bygden. ”Kyrkan mitt i byn” som min mamma i barndomen brukade säga för att placera smöret på bordet så alla kunde nå. Men – enligt Pollak bara så länge man tonar ner det dystra och mörka budskapet. Istället ska kyrkan bjuda in till lättsam underhållning, frigörande dans och uppsluppet fika. Pollak önskar naturligtvis missionera genom att kyrkan reformeras inifrån. Bänkar och krucifix ska bort, lägg ner gamla ordningar. Istället ska man sitta i ring och prata känslor, det ska dansas, trummas och sjungas högljutt. Suck… Jag frågar mig: Är det inte ofta så redan i nutidens Svenska kyrka? Man gör allt för att locka folk. Till vad, undrar jag? Är inte detta dike ett större problem idag än den ortodoxi Pollak raljerar över? Och har dessa grepp lett till att folk strömmar till med sin andliga längtan? Som en tant sa: ”Ni bjuder på Lasse Berghagen och tårta – men var ska jag få tag på Jesus?”. Jag stämmer gärna in i berättigad kritik mot tråkighet och ställer mig bakom sunda uppgörelser. Men Pollak blir själv mossig i sin förkunnelse likt den förhatliga predikstol på 1950-talet som han ogillar. Därför skjuter hans budskap över målet för nutida tittare med sina förklenande omdömen och alltför enkla lösningar. 

Som ett led i denna kritik är det bara en sorts kultur som gäller i Pollaks kyrkovärld. Det är folkets sånger och musik som gäller: dansband, country och ”Alla kan sjunga”-körer som består av vanligt folk som står för det rätta och goda. De är enkla och levnadsglada i motsats till kyrkans ledning och organisterna. ”Finkultur” ska man akta sig för, det är bara hyckleri och högmod. Men detta stämmer ju knappast med verkligheten! Var finns denna motsats idag? Många kyrkor fylls i dag just av gospelkörer som varvas med ”tunga” sakrala verk. Det känns som att Pollak är kvar i barndomens 40-tal. Vilken värld lever han idag månntro? Har han besökt någon kyrka de senaste 25 åren? Jag tänker på nya, mångkulturella församlingar. Jag tänker på förnyelserörelser som friskt vågar blanda mystik och lovsång, högkulturella verk med väckelsesånger. Jag kan förstå Kay Pollaks önskan att problematisera en gammal tids statskyrka. Men det känns förlegat och inte särskilt angeläget. Därför drabbar inte heller filmen mig lika kraftfullt som förra gången. Kontentan blir: Varför envisas med att låta i princip hela filmen utspelas i kyrkan och inte i Folkets hus istället? Pollak skalar ju i princip bort allt kyrkan en gång stått för. 

”Så ock på Jorden” är också en uppgörelse också med den svenska jantelagen som frodas - inte minst i kyrkan, verkar Pollak tycka. Även här har jag mina dubier. Återigen misstänker jag att regissörens medvetna eller omedvetna motiv är uppgörelse med den egna barndomen på 1940- eller 50-talet snarare än en aktuell beskrivning av svenskt kyrkoliv anno 2015. När hörde vi senast någon be ”Jag fattig, syndig människa bekänner…”? Jag menar att kyrkan i stort gjort upp med detta så till den grad att man hamnat i andra diket. Vem vågar tillrättavisa en vilsegången syndare idag? Vem vågar gå emot kravet på självbekräftelse i ett tidevarv där alla försöker vara stjärnor i ”Idol” med en självpåtagen rätt att greppa en mikrofon? Jag tror snarare att vi skulle behöva mer av rannsakan och självinsikt i de flesta kyrkor. Möjligen finns här en identifikation för medelålders och äldre (som säkert också gillade den förra filmen). Men jag undrar om inte yngre tycker att denna kritik faller patt till marken. Vi lever med andra frågeställningar idag, långt från den gamla era när kristendomen härskade oinskränkt. Snarare, i förtvivlan över pastor Jansson-syndromet, frågar sig unga: Vad är sanning? Vem kan jag lita på? Jag känner nästan för att utropa till Pollak: Kom igen, släpp barndomen! Bli fri och gå vidare! Kom ut i verkligheten och se att Sverige har ändrats! 

Speciellt prästen Stig får en framskjutande roll denna gång i Niklas Falks gestalt. Även i denna skildring är Pollak övertydlig på alla plan. Han är vek och velig. Egentligen vill han ha det som det var förr, men går med på förändringar för att fylla kyrkan. Dock anar jag lite av en upprättelse för prästen denna gång. Han beskrivs knappast som ondskefull - bara plågad, misslyckad, tafatt. En vanlig syndare som vem som helst alltså. Så långt är jag med. Liksom att prästen till slut får göra upp med sin egen skuld och glädjande nog vara ett verktyg att förlösa andra från skuld och skam. Han gör upp med sin förtvivlan över att ingen kommer när han predikar och sorgen över att hustrun lämnat honom. Därför kan vi ana att han också slutar dricka. Men jag undrar ändå – hur har församlingen kunnat låta detta tydliga missbruk fortgå år efter år utan att gripa in? Och vad blir kvar av hans uppgift nu om han bara ska gå runt och mingla på danspartyn? 

Rent teologiskt verkar det som att Pollak har ett nästan neurotiskt behov att göra upp med syndaproblematiken. ”Det finns ingen synd, bara avsaknad av glädje”. Detta är ju inte sant bibliskt sett. Och knappast verklighetsbaserat i tider av IS, flyktingströmmar och främlingsfientlighet. Någon måste våga påtala att det finns ”synd” som går att ”förlåta”. Det räcker inte att bara välja glädje. Ondskan måste radikalt göras upp med. Filmen präglas av en djup teologisk kritik där själva försoningstanken, hjärtat i den kristna tron, tas bort – något som många sekulariserade biobesökare säkert är
omedvetna om. I hela filmen möter insprängda teologiska uppgörelser som ofta känns som fraser som Pollak lägger i skådespelarnas mun. Några gångar klingar det ihåligt i sin otidsenliga kritik av en gammalluthersk kyrka som inte längre existerar. Detta perspektiv verkar ha gått de stora tidningarnas recensenter förbi. Men dessa grundbultar är oerhört väsentliga om man ska förstå Pollaks filmmission. Man kan inte förbise dem utan måste inse att de ligger till grund för klyschor som ”Sjung och må bra”, ”Släpp fram känslorna” och ”Alla är har en sång inom sig”. 

Jesus då? Jo då, han finns med då och då även om korset hänger på sned eller skyms. Mot slutet blir Han dock levande tack vare musikens frälsande makt och träder ner från korset till folket. En häftig symbol men tveksam i händerna på Pollak. Paradoxalt nog kommer han ändå inte ifrån frälsningsproblematiken. Även i denna film måste någon ”offras”. Trots att det rör sig om en inomvärldslig frälsare i Pollaks universum, så måste någon godhjärtad sätta livet till i ett slags ställföreträdande död som leder till uppvaknande för omgivningen. Intressant! 

Men hur fungerar ”Så ock på Jorden” rent filmiskt? Jag saknar en ”Gabriellas sång”. Här finns endast melodislingor - om än fluffigt vackra. Och så förstås Händels Messias. Vem vinner dragkampen om kyrkokören? Det blir såå förutsägbart när det vanliga folket tar ton och förlöser de finkulturella. Det konstlade motsatsförhållande mellan s k högkultur och vanlig underhållning blir som en rest från svunna tider. ”Om vi bara spelade enkla melodier och dansade lite skulle folk komma till kyrkan”. Möjligtvis hippt på 60-talet. Men idag? Knappast. Har Pollak hört talas om moderna lovsånger eller nya psalmer som faktiskt möter en andlig längtan hos besökare? "Halleluja”-kören är självklart magnifik men finalscenerna får inte så mycket utrymme som jag väntat när den inomvärldsliga räddningen förkunnas av den frälsande körledaren. 

Och så alla dessa grandiosa känslor. Det verkar som att Pollak bestämt sig för att slänga in ”alla känslorna på en och samma gång”. Extra allt, all inclusive. Lite som en buffé som man proppmätt går ifrån. För jämnan plötsliga utbrott av stora ord och fysiska åthävor. Det svänger i humöret hos alla (Är de bipolära?). Man skriker och tar i och känner hela tiden och uttrycker sig direkt. Och mitt i allt massor av kroppsvätskor: blod, svett och tårar, ja t o m spyor. Och så är det antingen snöyra eller strilande regn. Inget är lagom. Till slut blir det för mycket och för tröttsamt. Det som var uppfriskande i förra filmen och kändes som en uppgörelse med svensk filmintellektualism blir nu bara ”too much”. Anrättningen känns mer som en avlägsen släkting till ”Änglagård” med doft av landsbygdsbuskis. 

Frida Hallgren kan inte ha det lätt i sin huvudroll. Men hon gör det trovärdigt och lyser, liksom Lennart Jähkel som godmodige Arne. Jag saknar förvisso Michael Nyqvist och Helen Sjöholm även om det fyllts på med fler kända ansikten i biroller. De flesta har dock inte mycket att göra med sina schablonartade karaktärer på låtsasnorrländska. Tyvärr får vi se – än en gång - stereotypa norrlänningar på gränsen till parodi. Kan inte någon PR-byrå gripa in snart? Visst, Pollak försöker skildra dem med värme och kärlek men ändå är de lätt bakom flötet eller småtöntiga. Allt detta förstärks av ett yxigt, svartvitt berättandet. Man ”ska” gilla körmedlemmarna och hata kyrkorådets ordförande. Det finns inget däremellan. Det blir en paradox att Pollak själv hamnar i den fälla han predikar mot. Han blir den allsmäktige regissörsguden som delar in sina karaktärer i gott och ont utifrån sitt eget schema. Bisarrt nog får inte kyrkan göra det utifrån sin bekännelse för då är hon dum och inskränkt. Bibeln borde revideras till en tunn bok där bara kärleken och glädjen finns kvar. Pollaks evangelium gränsar till fundamentalistisk humanism. ”Tro på dig själv så blir allt bra”, ”Även om ingen annan tror på dig, så ska du göra det”. Det blir väldigt ensamt och tungt. Men tack och lov att kyrkan fortfarande förkunnar ”samtidigt syndare och frälst”, dvs att vi är alla är helgon men i vardande. Ett evangelium för alla som inte orkar uppbåda egen glädje eller hämta kraften inifrån. 

”Så ock på Jorden” är ändå inte dålig. Bara … för mycket av allt. Särskilt den tröttande övertydligheten. Och den irriterande predikotonen som – särskilt när man inte köper Pollaks evangelium – blir besvärande för hela filmen. Dessutom varv på varv av upprepningar. Vi vet vad som ska ske bakom nästa krök och listar ut det mesta i förväg. Allt blir som man förväntar sig. Eller befarar… Nej, denna uppföljare är en smärre besvikelse och drabbar mig inte. Jag kommer på mig själv med att den inte frammanar några starkare känslor (som förra gången) trots att filmen fullständigt öser onyanserade emotioner över mig. Filmen känns allt annat än spontan, bara utstuderad. Teologin var tveksam i ”Så som i himmelen” också, men tack vare musiken och berättelsen om upprättelse köpte jag den på ett annat sätt. Pollak envisas med stor bokstav i "Jorden" i motsats till "himmelen" men lyckas inte knyta ihop säcken och nå oss med sitt frälsande budskap.

Säkert blir ”Så ock på Jorden” en stor tittarsuccé. Själv är jag mest orolig för vilken bild som förmedlas av Gud och kyrkan för en sekulariserad ung svensk idag. En bild som är långt ifrån vår mångfacetterade verklighet i kyrkolandskapet 2015. Dit är du välkommen på studiebesök, Kay Pollak! Under tiden fortsätter jag lyssna på Helen Sjöholms “Gabriellas sång” med sin starka text om upprättelse.


Carl-Johan R Freed

 

 

Tillbaka

Skarpnäckskyrkan | Tel: 08-724 20 40 | Gatuadress: Skarpnäcks Allé 31
E-post: kontakt@skarpnackskyrkan.se