Hem

Vänner på nätet


SAU

Stockholms Frikyrkoråd

Sjukhuskyrkan

Alliansmissionen

Bilda

Crossnet

Skarpnäcks stadsförvaltning

Söksida

Sök


Exodus: Gods and Kings

USA/Storbr/Spa 2014, Regi: Ridley Scott (20th Century Fox)

Klassisk bibelmatiné - men med udda vinklar 


Beryktad eller ryktbar? Ja, det är frågan jag numera ställer mig när det släpps en ny bibelfilm. Vid en ofrånkomlig jämförelse med senaste storfilmen, “Noah”, konstaterar jag att den rönte ordentlig kritisk uppmärksamhet för sin omtolkning av den bibliska historien. Jag kan direkt lugna den orolige att denna film om Mose liv är betydligt mer traditionell och trogen sin förlaga än “Noah”. Men mer om det strax.

Vidare ligger det nära till hands att jämföra filmen med regissörens “Gladiator” som tangerar biblisk historia under Romarrikets tid. Populär, välgjord, spännande och hyfsat uppbygglig. Jag tycker att “Exodus” kan karaktäriseras av ungefär samma omdömen. Eller varför inte nämna Ridley Scotts “Alien”-serie där i skrivande stund senaste delen, "Prometheus", rörde existentiella frågor om människans ursprung och livets mening. Dessa tankar blir extra intressanta då Scott själv sagt att religion är den största källan till allt ont i världen eftersom alla slåss i sin guds namn. Men, menar han, det ironiska är det i slutändan troligen är samma gud de tillber! Å andra sidan, lägger Scott till, eftersom han själv är agnostiker så är detta faktiskt en fördel när man ska regissera en biblisk berättelse. Som regissör tvingas han därför hela tiden övertyga sig själv att historien verkligen fungerar oavsett vad han själv tror på.


Nåväl, Scott trampar knappast upp helt ny mark med sin version. Det finns ett flertal tidigare Moses-filmatiseringar som inkluderar allt från 1956 års “De tio budorden” med Charlton Heston som legendarisk ledare till 1990-talets tecknade “Prinsen av Egypten” - ett hjärteprojekt av Steven Spielberg, själv med judiskt påbrå. Och därtill ett otal TV-filmer med bibeltema, av såväl bättre som sämre kvalitet där ofta fromma övertoner segrar över filmiska kvalitéer. Leta gärna bland mina tidigare filmtips!


Handling? Ja, den är väl allom bekant och ofta återkommit i söndagsskolan genom tiderna. Också i stora drag för den breda publiken verkar Scott förutsätta. Eller för att citera den klassiska devisen: “Har du läst Bibeln? Nej men jag har sett filmen!". Möjligen har Scott rätt i att denna ikoniska historia är så välkänd i såväl bokform som på vita duken, att det faktiskt går att medvetet hoppa över flera led i den bibliska historien som till längden är ganska utsträckta i Skriften med många kapitel, alternativt att skildra summariskt. Scott tycks ta för givet att publiken (den amerikanska?) känner till hela historien i förväg. Är inte helt säker på att alla i Sverige och Europa har samma förkunskap. Men det kan också vara så att Scott förstår att tidigare filmers scener blivit så klassiska att de liksom inte går att toppa (jag tänker t ex på hur Herren ger budorden till Charlton Hestons Mose). Bättre då att göra om eller hitta nya perspektiv.

Hur som helst kastas vi direkt in i Faraos palats där Mose är en vuxen man, en långt bättre krigare och större hjälte än Faraos egen son. Det är uppenbart att Farao vill ha sin icke-biologiske adept som efterträdare när han snart ska dö. Men ödet (Gud!) vill annorlunda, och självklart tar Ramses över - avundsjuk och hämndlysten. Nun, Josuas far, kontaktar Mose och upplyser honom om hans ursprung. Efter hand går det upp för Mose efter att han i grunden är en enkel hebré från ett släkte av slavar men som uppfostrats av Faraos dotter i palatset. Innerst inne har han alltid vetat detta… Nu beger han sig ut på en flykt ut i öknen att finna sig själv (Jämför med Jesu 40 dagar i öknen efter sitt dop där Herren förberedde honom för sin kallelse!). Efter ett möte med Gud i den brinnande busken bestämmer sig Mose för att anta utmaningen. Han är den man som ska föra folket ut ur fångenskap mot det förlovade landet Kanaan, om det så ska kosta honom hans rykte och status vid hovet…


I stort följer “Exodus” den bibliska förlagan och känns ganska mycket som biofilmer i genren ända tillbaka till 50-talet vant oss vid att det “ska” vara. Kanske är det en något ofrom version ibland (man slänger sig inte med bibelcitat eller “Gud” i varje mening) men tonen är värdig och hyggligt vördnadsfull. Återigen, att jämföra med “Noah”- som jag recenserade i Dagen våren 2014 - och som tog sig betydligt större friheter i utformning och tolkning. Men på många sätt känns “Exodus” som en klassisk bibelmatiné. På det stora hela följer Scott och hans manusförfattare Bibeln om än med vissa omskrivningar, nya tolkningar och udda vinklar för att “fräscha upp”. Jag kommer på mig själv med att kolla mitt bibelminne medan jag tittar: “Gick det till så här?”. Men det är ju omöjligt att komprimera så många års historia och Moseböckernas långa kapitel på 2,5 timmar. En del förklaras och delvis fördjupas (någon gång uppenbart med de som inte kan sin bibel i åtanke). Men många gånger förutsätts viss förkunskap - något som underlättas av att filmen följer klassisk hjälteintrig á la Hollywood; man behöver liksom inte var Einstein eller djuplodande bibelteolog för att förstå hur det ska gå. Generellt är intrigen stark. Särskilt spännande är det vid avsnitten när det uppdagas att Mose är hebré - en mästerlig psykologisk studie. I stort måste jag säga att Ridley Scott fått till ett gediget drama (han brukar vara bra på såna här typer av filmhistorier) som i stora stycken går ledband efter favoriten “Gladiator” från 2000. Det är nog så här det ska göras bibelfilm år 2014. Och ska någon ro det iland så är det nog Scott.

Tekniskt sett finns inte mycket att anmärka på och det är ofta en mäktig upplevelse med förträfflig teknik - fattas bara annat med en mångmiljonbudget i dollar. Vi ser samma typ av dekor och historiska miljöer som vi är vana vid från exempelvis den där serien som TV4 brukar visa vid de stora högtiderna. Dock med större budget vilket visar sig inte minst i en otrolig dataanimering som gamla Hollywood-filmer från 50-talet bara kunde drömma om. Å andra sidan kan jag tycka att de äldre versionerna var minst lika imponerande; med gigantiska tempelkulisser och uppbyggda papier maché-pyramider lyckades man åstadkomma storverk genom gediget hantverk snarare än genom knapptryck i en dator. Och som så ofta undrar jag - vad tillför egentligen den överreklamerade 3D-tekniken? Det enda vettiga extra kryddan är de egyptiska vyerna över Nilen, Memfis och Röda havet (skildringen av vattenmassorna är nog den estetiskt-visuellt mest verkliga och påkostade versionen av alla jag sett). Annars är det bara en och annan fågel som flyger ut i salongen eller en viftande flagga som kommer nära. Tunt! Historien håller ändå.

Vidare hörs här inget speciellt soundtrack med känt ledtema utan endast stämningshöjande musikslingor i bakgrunden. Fotot är snyggt sepia-tonat som gör att man verkligen känner att man är i Egypten och öknen mesta delen av tiden. Kostymerna är omsorgsfullt kreerade och det vimlar av detaljer som vi får förutsätta är korrekta (eller åtminstone som vi vant oss vid från gamla filmer att de ska se ut!). Goda skådespelarinsatser av både kända och okända ansikten samt många statister (säkert dubblerade i datorn!). Christian Bale som Moses är alldeles utmärkt. Nun spelas av alltid karismatiske Ben Kingsley. Alla pratar konsekvent brittisk-engelska som sig bör i amerikanska filmer när man vill verka historisk och autentisk. Rätt larvigt egentligen men vi har vant oss vid denna kliché och hade nog blivit mer irriterade om vi hört amerikansk nutidsslang!


Budskapet då? Ja, det handlar mycket om att våga tro och följa Guds maningar. Då kan man föras ut på stora äventyr och göra skillnad för många människor. “Exodus” har klart socio-politiska implikationer, mycket mer än religiöst-andliga. Återkommande är slavarnas fasor, ett slags pendang till slaveriet i USA på 1700-talet. Eller i nutid Afrikas gruvarbetare i västvärldens jakt på billiga råvaror eller EU-migranternas utsatthet. Moses blir en forntida Obama som säger “Yes, we can” till folket. Ja, kanske gick det faktiskt till så här? Fokus är alltså mer på socio-etisk upprättelse än teologiska implikationer. Tydlig är också parallellen till dagens antisemitism: ett gudsfolk som får utstå spott och spe. Säkert är det samma makter bakom Egyptens slaveri som under exilen i Babylon eller i Europa under 1900- och 2000-talet. Filmen andas befrielseteologi och hebréerna under Moses ledning får något av revolutionär status och påminner om dagens subversiva undergroundgrupper som gör uppror mot makten.

 
Men självklart är “Exodus” också full av teologi. Men Bales Mose är betydligt mindre tjurskallig än Russell Crowes Noa. Ett exempel på dialog: “Hur kan du tro på en gud som gör såna här onda saker?” frågar farao med sin döde son i famnen. Det utläggande svaret uteblir - endast ett konstaterande av Mose att inte ett enda hebreiskt gossebarn dog den natten. Underliggande finns dock tanken på en högre rättvisa; “Ja, men hur kan NI tro på dessa grymma gudar som i 400 år förslavat mitt folk endast för att bygga meningslösa byggnadsverk tillägnat fåfängan. Någon gång måste en god Gud sätta stopp!”. Se där ett svar på teodicéproblemet! Det är fullt av etiska frågor om rätt och fel i “Exodus”, mer än en klart utstakad linje via uttåget. Nästan som om Mose hoppats på att Ramses skulle ändra sig. Men bara för att man är en kungason innebär inte detta god moral. Och på motsvarande sätt, att tillhöra ett föraktat folk av låg rang, innebär inte att man släpper höga ideal på rättfärdighet.

Scott väjer inte för att understryka att ondskan och det påföljande straffet skonar ingen. Ett exempel är att han - märkligt nog i dessa politiskt korrekta tider - låter både djur, små barn och oskyldiga omkomma. Knappast vanligt i modern mainstream-film där frågan är känslig. Ett annat exempel är att många av de förföljande soldaterna omkommer redan innan Röda havet. Det sker mer “naturligt” genom ett jordskred på en bergsstig. Både de som störtar i avgrunden eller senare drunknar faller till botten likt medeltida målningar där helvetet slukar de döda kropparna. Läskigt men makabert vackert…

 
På många sätt lämnar “Exodus” en ganska god eftersmak, mer än “Noah” där jag och många med mig kände sig ambivalent. I stort sett kan denna film direkt sättas i händerna - eller framför ögonen - på dem som vill förevisas biblisk historia på filmduken. Vi rör oss på välkända marker med stor Hollywood-sanktionerad budget men med vissa nya grepp kanske för att väcka publiken eller kittla teologerna. Några exempel: En kul grej är att låta en ung pojke på brittisk dialekt få agera Gud vid den brinnande busken och flera avgörande tillfällen. “Jag är den jag är” får han säga och upplysa - läs: läxa upp - Mose på ett nästan förnumstigt sätt. Småskojigt! Tja, varför inte tänker jag? Ja, flera gånger antyder Scott lite ironisk humor på finkänsligt brittiskt manér spetsat med lakoniska kommentarer. Ett sådant tillfälle är när faraos magiker vetenskapligt försöker förklara det andliga skeendet men inte lyckas begripa vad som pågår. Omvända förhållanden alltså! Ett annat är när Mose vid Röda havet får en förskräckt fråga: “Är tidvattnet högt eller lågt?” varpå denne svarar: “Spelar det någon roll?” (Underförstått: “För Gud är inget omöjligt!”).

 
Teologiskt-tematiskt jobbar regissören ofta med dubbla nivåer så att man kan tolka skeendet övernaturligt enligt gängse bibelmodell eller helt naturligt om man är en vetenskaplig skeptiker. Beskrivningen av Mose framför Faraos tron ropandes “Låt mitt folk gå!” utelämnas. Snarare inträffar plåga efter plåga ganska abrupt och överraskande för alla inblandade - t o m för Mose verkar det som. Möjligen en kommentar om naturens hämnd när människan går emot själva skapelseordningen eller ruckar på led i den ekologiska kedjan. Det ena skeendet följer logiskt på det andra i en eskalerande takt snarare än tio separata straff. Det hela börjar faktiskt med att svältande krokodiler attackerar människor och djur. På så sätt färgas vattnet rött, vilket i sin tur gör att grodorna flyr upp på land och döda fiskar flyter upp på strandbankarna. Detta leder i sin tur till att flugor och bakterier smittar människor med bölder, osv. När dödsängeln till sist kommer, får vi bara se ett mörker likt en gigantisk skugga som sänker sig över landet, ljus blåses ut och unga pojkar slutar andas. Effektfullt! Ett annat exempel är Röda havet. Vattnet ter sig som en gigantisk tsunami och det är nästan mest tur att israeliterna undslapp. Ovanligt nog är Mose sist kvar för att slutligen möta sin forne vän, Ramses. Här antyds början till en envig eller en försoningsgest från Mose men farao vägrar ge sig och slukas upp av vattenmassorna, en scen som Bibeln inte återberättar.

 
Längre fram får vi inte se själva överlämnandet av de tio budorden enligt klassiskt manér. Snarare har buden getts Mose som en god läxbok och som han nu ska få överlämna till folket så att det blir lag och ordning och ingen gör om misstagen i Egypten. Och ingen verkar knota för detta vilket helt följer gammal judisk tradition att Lagen är en gåva från himlen (Jämför kristnas syn på att Jesus är Guds nåd till oss från ovan!). Mot slutet av filmen ser vi inte Mose uttalat dö på ett berg på avstånd blickandes ut över landet som flödar av mjölk och honung. Däremot ser vi honom åldrad och vi förstår implicit att han nu lämnar över till den yngre efterträdaren Josua.

 
Är det möjligt att det faktiskt gick till så här, att Herren använde fullständigt naturliga och logiska skeenden? Ja, faktiskt. För den som har ögon att se med kan allt tolkas som ett radikalt mirakulöst ingripande från ovan. Klyftigt gjort utan att förta ursprungsmeningen med händelserna! Kanske är det Scotts sätt att försöka översätta texterna för den moderna människan så att hon förstår och applicerar på nutid? Undertiteln, “Gods and Kings", är därför helt i linje med Bibelns huvudfråga: Vem följer du? Vem är herre över dig? Eller som Hoola Bandoola Band frågade: “Vem kan man lita på?”. Vårt livs idol är också den som präglar vårt sätt att leva oavsett om det är hundratals år före Kristus eller år 2014!

Ska jag vara kritisk till något så är det att jag saknar känslan av förnyelse i yttre format och paketering. Vana filmtittare har sett rätt mycket historisk "ökenaction" det senaste årtiondet och det känns inte lika fräscht längre. Trots intresseväckande innehållsliga tolkningar känns utförandet ändå ganska välbekant och traditionellt. Ungefär som när man ser femtioelfte avsnittet i “Beck”- eller “Wallander”-serien. Du vet liksom vad du får. Inget originellt och nyskapande vilket blir extra kännbart för oss som sett alla tidigare filmbiografier över Mose liv. På något sätt leder troheten mot genren till att man förlorar i överraskning och spänning. Detta förstärks ytterligare av om man dessutom kan själva historien i stora drag så går det att lista ut vad som rimligen borde komma i nästa scen.


Men det är klart man ska se filmen! För våra judiska syskon är Mose så nära en frälsar- och Messiasgestalt man kan komma. Och för oss kristna är kopplingen till vår frälsare, Jesus och hans födelse vi firar i julhelgen när filmen har urpremiär, uppenbar. Däremot - nästa gång, Hollywood! - vore det spännande att våga en annorlunda bibelberättelse! Följ förlagan men fortsätt våga utgå från nya grepp! Varför inte en äventyrsfilm om Paulus liv? Eller en seriös, icke-spekulativ tolkning av Johannes uppenbarelse? Eller en feministisk actionfilm med drottning Ester som Gudstroende hjältinna?


Slutligen; filmen dediceras Ridley Scotts tragiskt bortgångne regissörsbror Tony genom värdiga eftertexter!

 
Carl-Johan R Freed

Tillbaka

Skarpnäckskyrkan | Tel: 08-724 20 40 | Gatuadress: Skarpnäcks Allé 31
E-post: kontakt@skarpnackskyrkan.se