Hem

Vänner på nätet


Allianskyrkan i Älta

Dagen

Diakonia

SAU

Stockholms Frikyrkoråd

Sjukhuskyrkan

Alliansmissionen

Söksida

Sök


The Tree of Life

USA 2010, Regi: Terence Malick (SF)

En hyllning til livet

Mycket omtalat - och omdiskuterat - existentiellt drama. Somliga har hyllat till skyarna, andra ställt sig frågande och menat att det är kvasiandligt dravel. Alla är dock berörda, av en eller annan orsak. Regissören Terence Malick är inte särskilt produktiv och varje alster är något av en cineastisk händelse. Oavsett åsikt kan alla vara överens om att detta är en visuellt stark film i det långa formatet, ett riktigt epos som fascinerar.

Berättartekniskt möter oss esoteriskt-filosofiska perspektiv på tillvaron istället för rätlinjiga historier. Ett återkommande tema är "det förlorade paradiset" och människans försök att återvända dit. Malick växlar i berättandet mellan jordens skapelse och en familj i USA på 1950-talet. Idén är otrolig - något vi inte sett förr. Vi ser klipp mellan dinosauriernas liv och vardagligt medelklassdrama. Allt börjar med citat av Job: "Var var du när jorden formades?". En påminnelse om människans litenhet i universum.

Ett annat tolkningsperspektiv är frågan om Gud verkar i världen eller den blinda evolutionen råder. Två vägar: nådens eller naturens. Jag uppfattar det som att Malick öppnar för en ständigt närvarande Gud - men man inte säkert veta om det är den kristne Guden. En del dumma kritikerkollegor har irriterat sig på att en så storslagen film skulle ha ett krystat s k kristet slut. Det tycker inte jag stämmer - i alla fall inte ett dogmatiskt tvingande val mellan evolution och kreativ design/kreationism. Kanske regissören istället vill förena vetenskapen med det stora mysteriet? Ett slags skapelse-teologi där människan ändå är ansvarig för sina val och inte kan överlåta allt åt en högre makt. Vi är alla en del av det stora kosmos - djur, växter och människor - och intrikat sammanvävda i allt som sker. Vi påverkar och påverkas. Och många av oss uppfattar att Någon styr.

Terence Malick vågar också beröra frågan om förlåtelse och djupast sett teodicéproblemet. Precis som vi undrar varför en förälder (ofta en far) sviker likt Brad Pitts rollfigur i filmen, så kan vi undra varför Gud inte griper in i sin skapelse. Eller kanske är det just det Han gör genom att hela tiden upprätthålla skapelsen, se till att nya släkten föds, att vi kommer till insikter om försoning och nåd?

Förloppet ackompanjeras av mycket fin klassisk musik. Och naturligtvis, ett vidunderligt foto. De flesta bilderna är tagna i den undersköna verkligheten under en följd av år. Mycket poetiskt, ja så pass att det varnades på biografer i USA att det inte var en vanlig filmhistoria man kom för att se (!). Ett typiskt drag för Malick som många stört sig på! Han är också detaljfokuserad och pedant. Klippningen är okonventionell och historierna - som kan kännas som tablåer -berättas många gånger om på ett närmast cykliskt vis. Man får även vänja sig vid en speakerröst som ständigt tilltalar tittaren med ett "du". (Är det ett persontilltal eller är det ett DU, dvs Gud? Hmm...).

"The Tree of Life" leder till ändlösa funderingar. Så pass många att också en av skådespelarna, Sean Penn, efteråt var kritisk: Vad gjorde han egentligen i filmen? Jag menar ändå att filmen mynnar ut i ett slags tacksägelse och hyllning till livet. En lovsång till såväl skapelsen som möjligheten till gudomlig räddning - om än i Malicks udda, icke-uttalade termer. I centrum står livets träd: vårt ursprung. Personligen föredrar jag faktiskt första halvan där naturpoesi växlar med familjedrama framför den senare delen ett mer traditionellt berättande tar överhand och drivs framåt av tidens gång. Garanterat får du som tittare 2 timmar och 18 min annorlunda film, lååångt från vad Brad Pitt & c:o gjort tidigare.

Carl-Johan R Freed

Tillbaka

Skarpnäckskyrkan | Tel: 08-724 20 40 | Gatuadress: Skarpnäcks Allé 31
E-post: kontakt@skarpnackskyrkan.se