Hem

Vänner på nätet


Stockholms Frikyrkoråd

Sjukhuskyrkan

Alliansmissionen

Bilda

Crossnet

Skarpnäcks stadsförvaltning

Allianskyrkan i Älta

Söksida

Sök


Matteusevangeliet

Il Vangelo Secondo Matteo, Italien 1964, Regi: Pier Paolo Pasolini (Studio S Entertainment)

Ett sant evangelium från en sann ateist

Under över alla under! En ateistisk, kommunistisk och homosexuell regissör - och därtill provokatör - gör en Jesus-film som upphöjs till en av de 10 bästa och uppbyggligaste filmerna någonsin av Vatikanen. Nu finns den äntligen på DVD efter en mångårig väntan. Själv har jag aldrig fått se den förrän nu 2010. Och den var värd att vänta på! För mig är Pasolini annars mest känd för anti-fascistiska men fullkomligt vidriga "Saló eller Sodoms 120 dagar" som utspelar sig under andra världskriget. Men här har han definitivt gjort något annat!

Detta är en rakt berättad och oerhört avskalad version om Jesu liv. Inte ett dugg provocerande! Inte i mina ögon i alla fall. Hittar inte mycket som ekar "Kristi sista frestelse", "Life of Brian", "Jesus Christ Superstar" eller för all del "Jesus från Montreal" här. Kanske kan man dra en parallell till Jonas Gardells resa? När han väl blev upphöjd till svensk riksteolog och något slags ikon med andliga förtecken och kom att gullas alltmer med av de kristna, är det som ett inre tvång för honom att då och då plötsligt slå bakut. Han vägrar bli kidnappad eller ägd av kyrkan utan måste helt enkelt gå sina egna vägar. På liknande sätt tycker jag det är med Pasolini. Efter en övning i fromhet vill han ta tillbaka rätten och tillåtelsen att bli grov och profan... "Saló" m fl filmer som fick utstå kritik kom ju efter Matteusevangeliet.

Det extremt spartanska ackompanjeras av ett svartvitt foto och musik av Webern, Mozart m fl. Jag lägger också märke till den klassiska gospeln "Sometimes I feel lika a motherless child" - men på italienska. Filmen är inspelad på platser där Mel Gibson senare spelade in "The Passion of the Christ" eftersom han blev så djupt berörd av Pasolinis katolskt inspirerade version. Det hela känns så tidstroget och samtidigt så personligt och originellt att man tror att händelserna kunnat gå till ungefär så här. Egentligen ser ingen ut som de "borde" enligt gängse bibelfilm. Händelser och platser skildras på ett annat sätt än i de traditionella tolkningarna som skapat våra inre sinnebilder av Bibelns berättelser. Men resultatet blir så andligt, inspirerat - ja, faktiskt otroligt. Det MÅSTE ses!

Vi möter mestadels okända skådisar i rollerna. Från början var det tänkt att Jesus skulle spelas av beatnikarna Allen Ginsberg eller Jack Kerouac men istället blev det en ung, spansk student istället. Lokalbefolkningen medverkade och även Pasolinis mor som den åldrade Maria. Hörde jag någon säga Messiaskomplex om regissören? En helt annan fysisk Kristus-bild än den vi vanligtvis ser ges oss. Många menar att detta är en marxistisk tolkning av Matteusevangeliet. Kanske - men hur vet de det? Vad är politik och vad är tro och etik, ja livshållning, i Jesu liv och tjänst? Kan man verkligen säga att Jesus var "vänster", "feminist", "den förste demokraten" eller något liknande? Var Han inte större än dessa etiketteringar? 

Det är märkligt att Pasolini gör en nästan ord-för-ord-rendering av evangeliet utan några direkta påhopp eller ytterligheter. Särskilt som han definierade sig som en icke-troende/ateist men varande katolik av sentimentala skäl. Här möter en ambivalens à la Göran Tunström eller Lars Gustafsson. Som sagt, han följer Matteusevangeliet troget och replikerna är alltså rena bibelcitat rakt av, inga tillägg eller berättelser som fyller ut eller viker av. Mellan replikerna finns en hel del tystnad i kombination med close-ups på människornas ansikten. Det är så vackert, nära och äkta - ibland helt otroligt gjort av en sökare eller ateist om man så vill. Det är så långt från klassisk Hollywood man kan komma men paradoxalt nog med desto starkare andliga effekter skulle jag vilja säga. Egentligen händer det inte så mycket, här finns inte mycket av action. Någon tittare kan nog klämma fram en gäspning och tycka att det går aningens långsamt. Vidare ger Pasolini oss heller inte mycket förklaringar eller utläggningar. Och visst blir det rätt stolpigt och tillyxat ibland. Men ändå verkar det som att regissören har en tilltro till Ordets inneboende kraft och att tittarna antingen förstår just därför eller redan känner till berättelsen. 

Ibland förstår jag mig inte på Gud... Andefyllda kristna gör helhjärtade försök att skildra evangeliet men som blir halvtaffliga i slutändan. Samtidigt kan en tvivlare som Pasolini för ytterst lite pengar göra en pietetsfull, själfull skildring "rakt av" och får in en fullträff långt bortom Hollywoods farvägar. Fattar det bara inte. Filmen skulle kunna användas fullt ut i en predikan eller i ett bibelstudium och ingen skulle bli det minsta upprörd. Och detta av en man som kanske gjort historiens mest censurerade och hatade film: nämnda "Saló" som katolska kyrkan önskat bannlysa på motsvarande sätt som man rekommenderat "Matteusevangeliet" för varje god kristen och kulturmänniska att se! Men så låter Pasolini hemlighetsfullt ett Jesus-citatet skymta fram mot slutet: "Detta dolde Han för den här världens kloka och visa för att de skulle stå där med skam..."  (Matt 11). Trollbindande! Amazing!

Carl-Johan R Freed

Tillbaka

Skarpnäckskyrkan | Tel: 08-724 20 40 | Gatuadress: Skarpnäcks Allé 31
E-post: kontakt@skarpnackskyrkan.se