Hem

Vänner på nätet


SAU

Stockholms Frikyrkoråd

Sjukhuskyrkan

Alliansmissionen

Bilda

Crossnet

Skarpnäcks stadsförvaltning

Söksida

Sök


Precious

USA 2009, Regi: Lee Daniels (Noble)

Precious - en värdefull påminnelse för alla som känner sig oälskade!   

En av storfilmerna på bio vintern 2009-2010 heter "Avatar". En annan är "Precious" och är nog dess raka motsats - så långt från science fiction man kan komma. Vi rör oss inte bortom andra världar och på fjärran planeter. "Precious" är istället ett mycket jordnära, socialrealistiskt drama. Handlingen utspelar sig i 1980-talets New York med dess bakgator - och baksidor.  

Här möter oss Precious som är en färgad tonårstjej med läs- och skrivproblem. Hon bor med sin arbetslösa morsa som inte gör annat än röker, tittar på TV och domderar dagarna i ända. Som om inte detta vore nog, har pappan lämnat bygget för länge sedan. Men inte helt - han efterlämnade två små barn som hans egen dotter fött. Mongo, den förstfödde, är som sitt namn - mongoloid. Precious liv rasar ihop helt när hon gravid med andra barnet relegeras från skolan. Mamman fortsätter att misshandla henne och ingen verkar ställa upp. Men så kommer en ny lärare in i hennes liv just när lillpojken Abdul föds. Är detta förändringen som Precious så länge längtat efter?  

Ja, ni hör själva! Det är ingen solskenshistoria precis. Tvärtom. Vi följer med på en helvetisk resa i mänsklighetens utmarker. Hur lågt kan människor sjunka? Varför? Och - varför är de personer man borde älska mest av allt de man gör mest illa och omvänt: de man blir mest sårad av? Filmerns starka manus bygger på boken "Push" av en kvinna som kallar sig Sapphire. Denna bok bygger i sin tur på verkliga händelser utan att för den skull vara biografisk i strikt mening. Precious-gestalten är snarare en komposition av flera personer som Sapphire mötte i Harlem och Bronx där hon under ett antal år jobbade som lärare. Själva egennamnet och tillika filmtiteln, "Precious", är sällsynt väl valt. Ironiskt nog var det just detta mamman ville förmedla till sin nyfödda baby. Hon önskade att det lilla knytet skulle vara som en dyrbar ädelsten. Men sedan kom "livet" i form av en våldsam pappa, arbetslöshet och droger emellan. Och namnet blev just bara ett - namn...  

Ingressen är exceptionellt genomtänkt. Filmens förtexter är felstavade och behöver översättas för att tittaren ska förstå! Redan där slås an tonen som sedan ska följa oss genom filmen; vi har att göra med en dyslektisk, dysfunktionell tjej som behöver hjälp i livet. Men vi förstår samtidigt också att den här tjejen kommer vi att känna stark empati för.   

Efter denna inledning följer en mardrömslik familjeskildring från en lägenhet i Harlem. Vi vet aldrig när tystnaden och lugnet ska förbytas i skrik, bråk och gemenhet. Men det aburda är att filmen på flera sätt är snyggt gjord. Det blir som en påminnelse om vad livet trots allt kan ge. Eller är det så att detta "knep" måste till för att vi i publiken överhuvudtaget ska orka står ut med fasorna? Ja, trots mycken brutalitet visar sig   filmen vara full av gulliga attiraljer och små söta saker som ska påminna om det goda livet - såsom livet var tänkt. Det är alltså märkligt att en film med ett hemskt tema i sina bästa stunder ändå kan kännas finstämd och t o m upplevas vacker. Särskilt tänker jag på de återkommande drömsekvenserna. När tillvaron blir outhärdlig flyr Precious bort i dagdrömmar om en bättre tillvaro. Både för henne och för oss i publiken känns de som välkomna avbrott i helvetet. Konstigt nog uppfattar jag det inte som en anomali när t ex musikalscener fyllda av glad pop- och jazzmusik med Precious som tänkt storstjärna dyker upp mitt i det svåra. Istället fungerar de som nödvändig ventil för att bryta av de mörka stråken. De skapar dessutom starka effekter och manar till eftertanke.  

Två ytterligare exempel! En drömscen utspelar sig under ett studiebesök på ett museum. Martin Luther King får predika för oss i mulimedia-utställningen. Och vi tänker: Var detta hans dröm? Skulle det bli så här? I en annan drömsekvens befinner sig Precious mitte upp i kyrkans gospelkör. Härliga tongångar och klatschiga dräkter. Men i gospelsången om julevangeliet som förkunnar Jesu födelse och vill påminna oss om vad det hela egentligen handlar om - att ta hand om varandra - förstår tittaren att hon själva verket just då våldförs av sin egen pappa. Det är fruktansvärt. Den enda klena trösten är att för en gångs skull kyrkans folk inte porträtteras som dubbelmoraliska skurkar och medansvariga. Snarare fungerar församlingsmiljön som en tillflyktsort, en fristad som återigen vill påminna om vad livet kan vara och bör vara för oss alla! Men tyvärr känns det tveksamt om regissör Daniels verkligen tror att kyrkan och den kristna tron i grunden är en förändrande kraft. I slutändan verkar den kristna kören mest fungera som en pausfågel eller sentimental drömstation i fantasin...  

Vidare hjälper skickliga klipp och likaledes kameraföring till att föra historien framåt. Jag tänker inte minst på den särskilda tekniken som används vid scenövergångarna. Ett speciellt kamerafokus  leder uppmärksamheten till de små detaljerna. Dessa verkar säga mer än det vi först ser och blir en symbol för ett större skeende. En lite skakig kamera ger autenticitet. Tack och lov är den inte lika jobbigt rörlig som hos von Trier och Dogma-folket (för då hade det bara blivit för mycket).  

Naturbarnet Gabourey Sidibe valdes ut bland de sökande till rollen och hon formligen ÄR Precious. Mo'Nique är aktrisen som spelar mamman. Sällan har jag sett ett sådant studium i psykbryt. Här är en person som pendlar mellan genuin ondska till att gråtmilt med hela sin varelse uttrycka "Tyck synd om mig, för jag är faktiskt ett offer jag också!". Om hon inte får sin Oscar ska ingen annan ha det heller! Pappan får vi däremot inte se mycket av. Han är mest en statist som kommer in på scenen för att begå övergrepp. Vid sidan av dessa har också Mariah Carey, i mitt tycke en wailande gaphals, omtalats för sin insats. Här är hon strålande! Hon sjunger inte en ton utan är perfek nertonad,   omstylad till oigenkännlighet och mycket duktig som lyssnande socialsekreterare. Noteras kan också att Oprah Winfrey hjälpt till att producera filmen. Hon kom dock väldigt sent in i bilden men blev så gripen att hon bara måste få hjälpa till att distribuera den så brett som möjligt. Jag måste säga att det är ett vettigt sätt att använda sina miljarder på. 

Lee Daniels är för mig en ganska okänd regissör, men han kommer att få många uppdrag i framtiden. Tidigare har han bl a producerat starka "Monster's Ball" som Halle Berry vann en Oscar för som första svarta skådespelerska. I "Precious" tar han ytterligare några steg i sin mission att beskriva utanförskapet hos en stor del av den amerikanska befolkningen.   

Låt oss uppehålla oss vid några teman i filmen. Ett handlar om ideal. Precious drömmer ofta om att få bli vit, medelklass, snygg och smal. Visst är det ett  problem att detta framhålls som just ett ideal i filmen. Men jag tror knappast att detta i sig är en positiv värdering hos filmfolket utan bara ett konstaterande, ett "a matter of fact" - att sådana här idealbilder ofta florerar bland fattiga, svarta underklass-amerikaner. Inte heller skönmålas de färgade i något slags romantisering, att de egentligen skulle leva ett slags "äkta" eller "ursprungligt" liv. Det är sanslöst vågat att visa en redan stigmatiserad etnisk minoritet så här naket osminkat och ofördelaktigt. Huvudpersonerna är svarta, arbetslösa och det är inte bara männen som beter sig svinaktigt åt. Allt detta gör filmen än mer trovärdig istället för att bli tryggt tillrättalagd för den politiska korrekthetens skull.   

Jag tänker att förhållandet nog är ungefär likadant i de mångkulturella förorterna i Europa och Sverige. Man ställer sig frågan: Vem behöver bättra sig? Är jag själv medskyldig på något sätt? Vi i publiken tillåts aldrig hemfalla åt "Skyll-dig-själv-attityden". Tvärtom; man grips av ett ännu djupare medkännande och funderar på hur det kunde bli så här. Jag kan inte annat än spåra det tillbaka till slaveriets dagar. Den vita härskarklassen importerade (vilket ord!) svart arbetskraft från Afrika - självklart mot deras vilja! Naturligtvis följer forna släktleds synder kommande släktled i spåren. En dag måste syndaskulden betalas tillbaka. Ondskans nedåtgående spiraler är eviga. Det är alltid både offren och förövarna som får betala i slutändan. Detta fortsätter från släkte till släkte om inte någon går in och bryter trenden. 

En jämförelse! I mästerverket "Magnolia" från 1999 finns det återkommande temat att fädernas hjärtan måste vändas tillbaka mot barnen och vice versa. Denna Malaki-text avslutar Gamla testamentet och pekar fram mot ett nytt förbund. I den yttersta tiden är avfallet stort men Herren vill också föra föräldrars och barns hjärtan tillbaka mot varandra. Är inte denna princip applicerbar på afro-amerikaners livshistoria de senaste 2-300 åren? Under 1900-talet har många fått det mycket bättre, men filmer som "Precious" visar på att gamla oförrätter ändå ligger kvar och pyr. Slavarnas nutida ättlingar kämpar fortfarande med sin överlevnad allt medan den vita, välbärgade medelklassen fortsätter leva sitt välbärgade medelklassliv. Båda grupperna inspärrade i sina respektive stadsdelar: den ena i ghettot, den andra i suburbia.   

Ett annat tema är hur modern skola fungerar för de som hamnar utanför det gängse systemet. Filmen väcker en del funderingar hos mig kring skolgången för de mest utsatta. Är särklasser något bra egentligen? Vilka alternativ finns? Ska läraren vara kompis, sträng magister eller finns ett mellanting? "Precious" lär oss i alla fall vikten av att det finns uthålligt ork och ett personligt engagemang även om man själv som lärare inte är perfekt. En parallell till pastorer och kristna vägledare i våra församlingar, eller hur?  

Ett tredje tema handlar om den offentliga välfärden, dess förtjänster och brister. Filmen tar mycket frankt upp hyckleriet med socialbidragen. Här blir det tydligt att dessa som sämst kan användas för att hålla folk nere genom en tyst överenskommelse: socialarbetaren betalar ut pengar för att slippa ta i problemen, medan mottagaren fjäskar och står i för att få sina slantar - knappt medveten om att han eller hon ytterligare passiveras och sjunker längre ner i dyn. Men Precious visar en annan väg, hon vill inte gå åt samma håll som modern.  

En fjärde tematik handlar om barns otroligt utvecklade försvarsmekanismer och förmåga till dagdrömmeri. Naturligtvis ska vi aldrig acceptera det onda de utsätts för. Men vi får heller inte beröva dem dessa flyktvägar som tillfälligt kan verka lindrande. Alla vill bli älskade för sin egen skull. Men alla vill också bli något, få vara något och betyda något för andra. Klyschigt men så sant, så sant! Så länge drömmen hålls vid liv kan den också förverkligas. Scenen då Precious just börjat specialklassen och först inte kan komma på NÅGOT alls som hon är bra på är fasansfull! Men efterhand klarar hon av att uttrycka ett och annat som hon är duktig på...   

Några invändningar då? Jo, ett par - men mest som randanmärkningar i marginalen: Jag har tidigare nämnt fotografens och klipparens skicklighet. Men rent filmtekniskt, och jag brukar inte anmärka på sådana detaljer, finns ett par frågetecken. Någon har glömt att kolla upp en hel del rekvisita. Filmen känns inte 1987 fastän tidsskylten i början tydligt anger detta. Här möter dessvärre ett flertal anakronismer och motsägelser: folk såg t ex inte ut så här eller lyssnade på sådan här musik -87. Men jag förlåter filmfolket gärna när jag får veta att inspelningen tydligen gått på bara 5 veckor. Och ändå når man ett så mäktigt slutresultat! 

Jag vill också påpeka att språket och jargongen inte är något för "frommisar" som har svårt för att se förbi det yttre. Men samtidigt ingår detta språkbruk så att säga i konceptet och går inte att plocka bort. Då skulle all   trovärdighet gå förlorad. Snacket förmedlar helt enkelt  den avgrundsstämning som de här människorna normalt lever i. Man kan jämföra med en annan New York-regissör, Spike Lee. Hans urbana filmer med svarta ungdomar är knökfulla med otrevliga uttryck men den som kan se förbi detta fångas av mänskligheten och värmen hos människorna - bakom orden och maskerna.  

Låt mig avsluta med de lärdomar "Precious" ger publiken. Det var fler än jag som grät i salongen, det var tydligt. Man känner sorg, sorg och åter sorg (snarare än ilska även om den finns där också). Men det är ändå inte nattsvart. Varken Precious eller filmarna tillåter oss att helt tappa tron på mänskligheten. Precious kan fortfarande tillåta sig att vara kär i sin präktige matte-lärare trots vad pappan gjort mot henne. Hon behåller sina drömmar om en pojkvän, om kärlek, om barnen och om att finna meningen med livet... Träffsäkert utbrister hon ungefär så här: "Åt skogen med den här dagen - Gud gör nya dagar!". Sensmoralen är tydlig: Ta hand om dina barn och andras, stå för rättfärdighet och lev rättfärdigheten. En uppmaning som i dessa dagar kan riktas till polischefer, präster/pastorer och pappor av allehanda slag. Men också mammorna! Det är inte för sent att byta spår vilket trauma man än genomlidit på jorden. Detta kräver goda viljor runt omkring och ett mått av egen kraft och medvetna val. Men visst är det svårt att veta vad det är som gör att somliga går under medan andra kämpar vidare. Jag har inget svar och kan bara formulera det som en bön eller fråga till Gud.  

Jag är faktiskt imponerad över att filmmakarna inte fastnar i eländet. Exempelvis läggs inte alltför stort  fokus på Precious grava övervikt utan detta nämns mest i förbifarten, ja t o m på ett skämtsamt sätt. När hon i ett sorgesamt ögonblick ömkar över sitt liv och någon försöker uppmuntra henne att se kärleken, säger hon "Se bara, se vad den s k kärleken gett mig: oönskade barn, blåmärken och ett hiv-virus!". Till svar får hon: "Nej, det var inte kärleken det var ett monster, ondskan själv förklädd till kärlek". Det kan alltså inte bara existera ondska. Allas vår längtan pekar också mot en äkta och uppoffrande kärlek och söker finna en sann väg dit. Faktum är att t ex inte alla kvinnoporträtten i filmen är bedrövliga; några är faktiskt det finaste jag sett på filmduken på länge. Lärarinnan som själv är en brusten människa vägrar ge upp kampen och gör vad hon kan för att ställa upp för andra. Precious tar efter!   

Om du ser filmen, och det bör du göra, förvänta dig inte två timmars underhållning. Bered dig istället på en predikan i berättarform. Den ger dig ett knytnävsslag i magen och tårkanalerna fylls. Men den tänder också ett spirande hopp och en önskan att vara med att förändra. Jag avslöjar inget men slutet känns trots allt ljust och hoppfullt... Och i eftertexterna rullar en hälsning: "To all precious girls out there!". Detta gäller även i Sverige. You go, girls!    

Carl-Johan R Freed

Tillbaka

Skarpnäckskyrkan | Tel: 08-724 20 40 | Gatuadress: Skarpnäcks Allé 31
E-post: kontakt@skarpnackskyrkan.se