Hem

Vänner på nätet


Crossnet

Skarpnäcks stadsförvaltning

Allianskyrkan i Älta

Dagen

Diakonia

SAU

Stockholms Frikyrkoråd

Söksida

Sök


The Truman Show/Välkommen till Pleasantville

USA 1998, Regi: Peter Weir (Paramount) resp. Pleasantville, USA 1998, Regi: Gary Ross (Sandrews)

Satirer av vår tids gurus - mediefolket!

Det ironiska är att Hollywood ofta gillar att kritisera sig självt - så länge man kan tjäna pengar på det! Märkligt - och underhållande - nog träffar en del alster mitt i prick. I slutet av 90-talet, när alla möjliga medier upplevde något slags boom, när datorerna blev allemansgods liksom internet, och då hela livet höll på att förhandlas till en dokusåpa, gjordes ett gäng bra filmer som kritiserar sig själva eller TV-mediet. Ungefär samtidigt, 1998, kom två amerikanska satirer - "The Truman Show" och "Välkommen till Pleasantville" som båda behandlar vådan av televisionen och dess makt och inflytande.

Pleasantville är ett passande namn på en liten småstadsidyll under 50-talet. Men det är också namnet på en gammaldags evighetssåpa som många fortfarande följer. Två moderna, amerikanska ungdomar upptäcker en dag att deras liv förändrats. Det myckna TV-tittandet har fört dem tillbaka till just Pleasantville där de nu ska leva sina liv. De träder in i helt andra miljöer och tvingas leva bland såpans karaktärer och under levnadsvillkor de inte är vana vid...

Truman (förträffligt spelad av Jim Carrey) är en helt vanlig, hygglig amerikan. Men han börjar upptäcka att saker och ting inte stämmer. Varför beter sig hans omgivning så konstigt? Varför har han så svårt att s a s försöka ta sig ur sin egen verklighet? Det visar sig att Truman ovetandes spelar huvudrollen i en dygnet-runt-såpa. En kamera följer honom 24 timmar om dygnet utan att han har vetat om det...

Till synes är dessa två filmer ganska snälla och beskedliga. Men skrapar vi på ytan framträder två vassa satirer över TV-programmens vanebildande makt och nedbrytande verkan på både medverkande och tittare. "Pleasantville" är i mångt och mycket en kommentar kring hur USA förändrats sedan TV:s barndom. Det präktiga, i viss mån dubbelmoraliska 50-talet som visade upp mycket naivitet och medial oskuld, har förbytts i dokusåpornas tidevarv med ironi, yta och där inget är vad det först synes vara. Frågan är vilket som är bäst? "Truman Show" utspelar sig ännu mer i nutid och måste ses som en klarsynt och tidig kritik mot dokusåporna som framträdde i slutet av 1990-talet. Har viljan till äkthet och att via kameralinsen komma andra människor nära istället lett till kyla, disans, kalkylerande och osäkerhet?

På ett skickligt sätt har man i båda filmerna använt foto och scenografi. I "Pleasantville" låter man svartvitt föreställa dåtid som kontrasteras mot nutid i skalans alla kulörer. "Truman Show" är ett fantastiskt bygge som samspelar med själva ramhandlingen.

Båda filmerna är roliga men gör oss också oroliga som tittare. De är oroväckande och ger oss tankeställare. Hur blev det så här? Hur har egentligen medieutvecklingen skett - var det bättre förr, eller? Hur formar media oss - eller är det tvärtom? Vem har bett tittarna om lov om vad som ska visas eller är vi bara passiva konsumenter som tackar och tar emot allt som visas? Hur kan man sätta gränser, ja kanske rent av säga stopp i tider som den här? Två mycket bra filmer som är både pedagogiska och underhållande, väl värda att använda i samtal kring mediekritik och media som fenomen.

Sök gärna upp Edtv (USA 1999, Regi: Ron Howard, Nordisk film) och Till varje pris (To Die For, USA 1995, Regi: Gus van Sant, Sandrews) också!

Carl-Johan R Freed

Tillbaka

Skarpnäckskyrkan | Tel: 08-724 20 40 | Gatuadress: Skarpnäcks Allé 31
E-post: kontakt@skarpnackskyrkan.se