Hem

Vänner på nätet


Sjukhuskyrkan

Alliansmissionen

Bilda

Crossnet

Skarpnäcks stadsförvaltning

Allianskyrkan i Älta

Dagen

Söksida

Sök


Juno

USA 2007, Regi: Jason Reitman (20th Century Fox)

Indiefilm med sällsynt värme 

"Juno" är en av vinterns snackisar och som också ligger högt i förhandstipsen inför Oscars-galan. Via en härligt tecknad inledning med skön musik introduceras tjejen Juno som bara 16 år gammal blir gravid. Många i omgivningen tycker "självklart" att hon ska göra abort. Men hon väljer att behålla barnet och får kontakt med en lämplig fosterfamilj som det kan växa upp i. Plötsligt befinner sig Juno i en situation som är känslomässigt tuffare än hon först trott...

Denna dramakomedi är redan mångfaldigt prisad och belönad i såväl svensk som utländsk media. Med rätta! "Juno" är en feel good-film i ordets bästa bemärkelse - hjärna och hjärta förenas i ett häftigt möte. Tematiken kretsar kring en moralisk fråga som politiskt korrekta filmmakare gärna väjer för, alternativt skildrar alltför lättvindigt. Men här har man vågat lyfta abortproblematiken och kvinnans s k fria val på ett mer resonerande sätt än den svartvita diskussionen som alltid förs när Pro Choice-grupper är i farten. Samtidigt är det ingen ultrakonservativ film som propagerar för något slags moralism; Juno ges faktiskt ett val i den här historien och det är inget självklart sådant. Men det val hon gör är mer än rimligt och det är lätt att som åskådare identifiera sig med henne och nästan se upp till denna tjej som en ung, modig hjältinna. Här påminner "Juno" en del om "Little Miss Sunshine" som härom året också frammanade liknande känslor hos publiken.

Extra intressant att filmen i förhandsvisningar och bland kritiker i Sverige faktiskt mottagits så väl. Det vore annars lätt för cyniska filmkritiker med självklar distans att bara avfärda den som kristen moralpropaganda (ungefär som en del gjorde med den faktiskt inte helt oävna "Evan den allsmäktige" förra året). Men "Juno" visar sig alltså inte så enkel att den omedelbart låter sig placeras i ett präktigt moralfack. Dessutom är den gjord med ett så stort hjärta, så mycket kärlek till karaktärerna och med så många roliga infall, att det snarast är omöjligt även för den mest hårdnackade filmrecensent att inte böja sig.

Diablo Codys manus slår an en ganska kärv och rå ton ibland, långt ifrån det gulligt amerikanska och tonårspryda vi så ofta är vana vid att se. Det finns ett djupt allvar i botten när Juno tvingas inse att livets stora livsval inte alltid är västerländskt planerade utan kan överraska också den mest kalkylerade person. Dessa stora livsval kan inte heller göras ogjorda utan vi måste leva med konsekvenserna resten av livet. Det är också fint att filmmakarna vågar visa vikten av att knyta an mellan föräldrar och barn - och inte bara kompisarnas och tonårskärlekens betydelse som ju annars är så vanligt i amerikansk ungdomsfilm. Skildringen av Junos pappa och styvmamma och deras reaktioner på att dottern helt otippat är gravid är fin. Överhuvudtaget är det gott att se Junos goda relation till fadern men också respekten som växer fram i relation till "plastmamman". Även de blivande fosterföräldrarnas relation, som till en början verkar ganska grovt tillyxad, är mer komplex än man först kan ana och skildras med stor empati.

Regissören är son till Ivan Reitman - känd för komedier som riktar sig till den stora breda publiken: "Ghostbusters", "Twins" och "Dave" för att bara nämna några. Men Jason Reitman gör filmer som känns mer independent och lite svartare. Och i sin huvudrollsinnehavarinna, Ellen Page, har han verkligen funnit en sällsam naturbegåvning. Dock kan hennes sätt och attityd kännas något konstruerat i längden; som om man ansträngt sig för att porträttera en riktigt häftig grunge-tjej som hela tiden träffar de pricksäkra replikerna. Finns sådana människor överhuvudtaget (mer än på film!)? Nåja, en randanmärkning i marginalen - speciellt som alla aktörerna för övrigt också känns helt rätt i sina roller.

"Juno" är en mycket originell liten film, med patos kring en oerhört viktig fråga om själva livets grundvalar. Trots allvaret är den fylld av befriande humor och en värmande kärlek. Det skrattas och snyftas runt omkring i biosalongen. Visst är ibland replikföringen aningen ansträngt cool, men i slutändan är ändå "Juno" något i särklass och kommer att gå länge på bio i vår!

Carl-Johan R Freed

 

 

 

 

Tillbaka

Skarpnäckskyrkan | Tel: 08-724 20 40 | Gatuadress: Skarpnäcks Allé 31
E-post: kontakt@skarpnackskyrkan.se