Hem

Vänner på nätet


SAU

Stockholms Frikyrkoråd

Sjukhuskyrkan

Alliansmissionen

Bilda

Crossnet

Skarpnäcks stadsförvaltning

Söksida

Sök


De osynliga

De osynlige, Norge 2008, Regi: Erik Poppe (Scanbox)

Guds outgrundliga vägar 

I samband med en stöld råkar en pojke förolyckas. Jan fälls - oskyldigt - för mord. Han uppför sig föredömligt i fängelset och blir så småningom duktig på att spela orgel. Väl utsläppt får han ett vikariat i kyrkan där den kvinnliga prästen och medarbetarna vill ge honom en andra chans. Men en dag kommer en lärare och en grupp skolbarn på studiebesök. Det visar sig att lärarinnan är mor till den omkomne pojken. Detta möte sätter igång en kedja reaktioner som ingen kunnat förutse...

Det har sagts att "De osynliga" ingår som sista delen i en fristående filmtrilogi. Den första har jag inte sett men den förra filmen, "Hawaii/Oslo" från 2004, var formligen lysande och påminde lite om excellenta "Crash". Och avslutande "De osynliga" infriar löftet med råge! Jag tror att vi svenskar får se upp i framtiden. En dansk-norsk filmvåg har sköljt över oss och våra grannländer håller på att springa förbi med hästlängder. Exempelvis har filmer som "Oh Happy Day", "Förbrytelser" och "Efter bröllopet" visat att man i Danmark och Norge vågar göra angelägna filmer om livsfrågor, kyrkans roll och den kristna tron i det moderna samhället. "De osynliga" känns besläktad med flera av dessa (mamman till barnet som omkommer är dessutom danska). 

Erik Poppe är en relativt okänd men mycket intressant filmmakare och hör definitivt till de mer spännande namnen inför framtiden. Han känns lite som en modern Bergman i kombination med tyske Tom Tykwer som också gjort fina, existentiella filmer under 2000-talet.    

Historien berättas via flashblacks och med rejäla hopp i den kronologiska tiden (som så ofta nu för tiden). Tonen andas en viss tvetydighet. Men det blir sällan rörigt; istället nystas historien upp, hela bilden framträder slutligen och tittaren får förståelse för huvudpersonernas handlingar på ett annat sätt än vid filmens början. Poppe drar sig inte för rejäla portioner religiösa referenser och symbolik som jag dessvärre misstänker går en sekulariserad publik förbi.

Manusförfattaren har exempelvis valt flera av egennamnen med biblisk omsorg. Jan byter namn till Thomas och Tomas-mässan, med sin nattvard för tvivlare, spelar en central roll när vår huvudperson för första gången går fram till Herrens måltid. Hans skadade hand för dessutom tankarna till Jesu öppna sår som ju lärjungen Tomas så gärna ville få känna på. Vidare heter pojken som omkommer Isak - likt Abrahams löftesson som skulle frambäras på offeraltaret. Filmens Isak har två äldre adopterade systrar men är själv det efterlängtade och oväntade barnet som får sätta livet till... 

"De osynliga" väcker medvetet många teologiska frågor. På ytplanet handlar filmen mycket om alla föräldrars skräck för att inte hitta sitt barn och till slut inse att det gått förlorat. Men denna yttre ram använder Poppe nästan som ett slags förevändning för att få tillfälle att ställa frågor av mer religiöst slag: Vad ska man be om förlåtelse för? Kan man tvinga fram förlåtelseakter? Djupast sett handlar ju förlåtelse om skuld kontra oskuld - och vem är då skyldig-oskyldig egentligen? Och när har man betalat av sin skuld? Filmen visar Thomas som egentligen sonat för ett brott som han inte begått. Samtidigt verkar han aldrig bli fri från skammen, omgivningens misstänksamhet och plågan av att möta de anhörigas sorg. Organisttjänsten blir därför ett slags botgöring inför omvärlden. Men i kyrkans och de kristnas ögon är dock skulden redan betald av Frälsaren själv - något som förstärks av Thomas uppriktiga försök att visa sin ånger och botfärdighet. Starkt!

Flera gånger kommer regissör Poppe in på teodicéproblemet, dvs frågan om Guds allmakt, kärlek och ondskans närvaro i världen. Prästen Anna säger i ett samtal med Thomas: "Gud har en mening med det mesta...". Med andra ord har inte allt som händer per se en inneboende mening. Det onda är ju trots allt ont i sig självt - annars hade Jesus inte behövt dö på korset. Men allt som sker kan FÅ en mening fastän det som hände inte var Guds ursprungliga tanke. Anna säger också: "Jag är naiv, det är därför jag är präst" på frågan om det inte är naivt att tro på Gud. "Jag tror på en Gud jag inte kan bevisa men det funkar!".

En fascinerande och konkret fråga är om nattvarden och dopet fungerar utan mottagarens tro. Och kan man verka i kyrkan utan att fullt ut tro på dess Herre? Eller är nåden större än en tydligt formulerad, medveten tro? Poppe tycks peka i denna riktning - något provocerande för mig men absolut tankeväckande.

Till syvende och sist är nog "De osynliga" en film om identifikation - med Gud, varandra och de svaga (både i egenskap av offer och förövare). Jag funderar över titeln: Vilka är osynliga eller osynliggjorda? Kan det mänskliga mötet och försoningen oss människor emellan göra oss synliggjorda - ja, så pass att vi också vågar se på varandra med nya ögon igen? Är det så att titeln ytterst anspelar på Gud den osynlige men som ändå finns och griper in - t o m i våra sekulära, kyliga nordiska samhällen? Jag beslutar mig för att det är ungefär så här den måste tolkas. "De osynliga" är en film om att finna sin kallelse i livet och följa denna. Men när man brister - och det gör man - är försoning med omständigheterna det viktigaste av allt. Jan/Thomas, mamman Agnes, prästen Anna m fl erfar alla att den genomtänkta förlåtelsen inte alltid är möjlig. Men en försoning där man måste konfronteras med det onda för att sedan släppa taget och gå vidare är absolut nödvändig om man ska orka leva vidare som människa. Och där slutar också filmen - i en konfrontation där sanningen befriar och i en uppgörelse då alla parter i någon mån upprättas.

Ett extra plus i kanten för bruket av vacker, brusande orgelmusik. Filmen heter mycket riktigt "Troubled Water" på engelska - ett lån från "Simon & Garfunkels" moderna hymn om att någon måste agera brobyggare.

Enda invändningen jag har är den, ack så vanliga, vändpunkten då Thomas vänskap med Anna leder över till en romantisk relation. Förvisso är de båda ensamstående - men varför kan inte manusförfattare behärska sig och motstå denna onödiga frestelse? Dock är kärleksförhållandet aldrig i centrum och allt eftersom filmen fortskrider inser vi att det faktiskt finns en logisk poäng med denna relation. Likaså var jag ett tag rädd att den förtvivlade moderns uppsökande av Jan/Thomas skulle riskera att urarta i en stalker-rysare. Men Poppe håller hårt i tyglarna och för historien tillbaka på spåret igen. Förmodligen vara hans tanke att - liksom i grekiska tragedier - bygga upp ett klimax och en peripeti följt av en nödvändig förlösning.

"De osynliga" är som läsaren säkert förstått ingen "feel good"-film av vanligt mått. Gå inte och se den en fredagskväll när du förväntar dig bli uppsluppet underhållen i stil med andra norska filmer som t ex "Elling"! Men om du gillar att tänka och bli berörd av film - packa dig iväg till biografen. Och var så säker; detta norska drama kommer att bli en framtida stapelvara på kyrkliga filmaftnar, vid filmvisningar på våra fängelser osv! 

Carl-Johan R Freed

 

Tillbaka

Skarpnäckskyrkan | Tel: 08-724 20 40 | Gatuadress: Skarpnäcks Allé 31
E-post: kontakt@skarpnackskyrkan.se